1. Att älska eller inte

I mina tio principer för andlig hälsa, var den första, både den första att skrivas och den jag på nått sätt först växte ur, bara två veckor efter att listan var klar.

I don't love my neighbor. I've decided to stop trying. I want to respect and honor my neighbor.

Det var viktigt, då en av mina viktigaste ledord är ärlighet, oavsett om det jag känner går tvärtemot Bibeln. Ingen mer "blind tro" för att "det står skrivet". Jag tror på Bibeln, bara inte på att köra över mig själv för trons skull. Antingen får det växa fram eller så får jag klara mig utan det i mitt liv, hellre än att leva i lögn, medan jag väntar.

Idag känns kärleken närmre och mer möjlig. Jag är inte där en bara.


Den svettfria tron

Jag känner mig klar med FUBAR. Jag har inte ångest, jag har ord och jag hittar tillbaka till mer och mer som är mitt. Saker jag erövrat som är värt att behålla. Inte nödvändigtvis "sanningar" men erfarenheter som gett mig vishet och verktyg som gett mig frihet.

Jag är redo att pröva det svettfria livet på riktigt. Ett liv som utgår ifrån vilan i nåden, istället för resultatet av mina ansträngningar.


musik och svart bälte

Jag har slutat att hitta sådär grym musik som sätter ord eller toner på ens känslor. Flera månader har gått med endast "gammalt" i spotifylistorna. Troligen för att jag mår bättre och hellre spenderar tid i gymet än framför datorn, men Mahognysession och secret sessions är ändå två grymma platser att hitta musiker på som legat och väntat på mig bland mina "bokmärken" på datorn.

 

Jag älskar ju det avskalade och plötsligt har jag den här videon fram för mig.

 

Det är väldigt skönt att inte behöva bry sig om varför man gråter. Jag har haft flera samtal den senaste veckan om att kroppen och hjärnan inte alltid känner varandra så bra. Man kan ha intellektuella känslor och man kan ha kroppsliga känslor, som inte hjärnan förstår. Ibland till en början, ibland aldrig. Förr var det omöjligt, nu är det nödvändigt. Jag är inte längre instängd i mitt eget intellekt. Det är ju ganska skönt för det var inte så jävla stort där till att börja med.

 

Mina känslor tar sig uttryck som de vill, ibland för att jag hamnar i ett samtal som jag inte längre vill ställa upp på (varken premisserna eller slutsatserna), ibland för att jag hör musik. Oftast har jag dock ingen aning.

 

Min stora utmaning är nu och har en tid, varit att inte fly, inte springa till bekväm mark, så fort jag känner saker jag inte kan definiera, analysera och motverka.

 

 

Jag har haft svart bälte i flykt sedan jag blev 10-12 år. Det är en destruktiv kampsport mot verkligheten, där man slåss med alla vapen och verktyg som finns tillgängliga.

 

Det är svårt när katorna sitter i ryggraden, att stå still.

Låta våg efter våg slå mot en utan att röra sig, inte en centimeter...

våg efter våg..

andas och våga känna


Att komma ut..

Jag bearbetar just nu att komma ut som kättare på Facebook.
Sedan ett par veckor har jag plötsligt klivit i mina egna kläder igen. Jag är förändrad på många sätt, men jag ägs inte längre av processen. Jag äger min process. Det är ovant och galet.

För första gången på evigheter känns det som om jag kan andas djupt. Mina tankar lyder och gensvarar och jag har en röst igen. Jag kan formulera mig om tro. Jag har inte jättemånga svar, men jag tystnar inte längre och känner mig så där underlig, för att orden på nått sätt är slut. Jag har inte längre andlig afasi. Jag har ett bönespråk igen. Inte ett perfekt genomtänkt, men jag kan leva med mina böner. Jag har bett säkert 7 gånger den här veckan och ibland flera gånger på en dag.

Jag har den sista tiden läst och hört om vikten av ärlighet, mot sig själv och andra och känner att det är dags. Jag vill inte gömma mig längre. Jag känner för första gången kanske i hela mitt vuxna liv, att det som sker på insidan stämmer överens med vad jag lever ut. Det finns förstås alltid undantag då jag av respekt för folks tår kliver försiktigt, men jag är hel. Jag känner mig som EN människa istället för två eller tre. Det här är vila. Nästa steg känns naturligt. Att berätta öppet vad jag gått och går igenom, utan att provocera för provocerandes skull. (Det sköter jag här istället, när galen teologi av gammal vana ger sig till känna, felaktiga tankemönster dyker upp och behöver rivas.)


Att vara en välsignelse är fan ingen lek

Vi är ofta duktiga på att uppmuntra varandra i kyrkan, i alla fall om man jämför med alla arbetsplatser jag jobbat på. T o m plastig och plikttrogen uppmuntran kan vara bra om det är den enda uppmuntran man får.
(Har jag precis fått lite plikttrogen uppmuntran är jag nog inte lika nådefull mot den, men jag försöker att vara lite "glaset är halvfullt" här så...)

Att vara tacksam är också nått som, om vi (i kyrkan) inte är bra på det, så i alla fall pratar vi mycket om att vi borde vara bra på det. Att tala om välsignelse är ett sätt att vara tacksam. Vi är så välsignade...
Det är en bra utgångspunkt, jag har massor av välsignelser i mitt liv och jag är välsignad, även om jag får lite spyrapkänsla av att skriva det. Det jag under inga omständigheter ställer upp på det är att vara en välsignelse för någon.

På papper ser det här väldigt nice ut. Tacksamhet och uppmuntran i ett. "Du är verkligen en sån välsignelse för mig/oss/den här församlingen."

Saker som ser bra ut på papper är ofta påhittade i helvetet.

Verkligheten är den att den som just deklarerats vara en välsignelse har förlorat en bit av sin frihet. Hon kan nu inte ändra sig hur som helst. Var det ett frivilligt åtagande, var det tjänande? Plötsligt har hon nu människor som känner att de förlorar en välsignelse om hon byter riktning. Människor som mer än gärna ifrågasätter hennes beslut. En välsignelse som blir kvar på sin "post" får dock ofta lida än värre frihetsberövningar.
En välsignelse har ju ofta gåvor som nu är perfekta för mig/församlingen att dra nytta av. En välsignelse är ju en gåva från Gud. Det vore nästan oansvarigt av en god kristen att inte använda sig av gåvorna.

Så snälla låt mig slippa vara din välsignelse uttalat eller outtalat det kvittar.


En naken pastor

Jag hittade för tre dagar sedan en blogg från en fd pastor, med många erfarnheter och tankar som stämmer med mina. Hans val är inte mina val, men hans serierutor är ibland raka kopior från serierutor jag velat teckna själv under de två senaste åren, men är en för dålig tecknare för att realisera.
 
Här är några av mina favoriter.
http://www.patheos.com/blogs/nakedpastor/2012/08/you-were-better-before/
jesus liked you better before cartoon drawing by nakedpastor david haywardjumping through hoops cartoon by nakedpastor david hayward
http://www.patheos.com/blogs/nakedpastor/2012/08/hoop-jumping/
http://www.patheos.com/blogs/nakedpastor/2012/05/zombie-seminary-graduation/
zombie seminary graduationthe theology god cartoon by nakedpastor david hayward
http://www.patheos.com/blogs/nakedpastor/2012/07/the-theology-god/

Let's honor the assholes

Har förr läst om hur kyrkor bedöms av Gud. John Bevere skriver om det, bland andra. Kyrkor som klivit ut ur Guds vilja och syfte och de som inte har det. Det är svårt med titlar och kategorier. Problemet med att börja tala om teologi kring kategorier är att det som är lite missvisande när det gäller individen måste förenklas ännu mer och blir väldigt galet när vi applicerar det på kategorier. Om Gud ”lämnat” en kyrka vad skulle det betyda för individen. Gud är den enda som kan se på gruppen (kategorin) och individen samtidigt.

 

Jag prövar tanken att på vissa områden är alla sammanslutningar av människor på ett sett en kyrka. En grupp med gemenskap, kärlek och samhörighet utrycker Gud i den gruppen. Vi är alla hans avbilder. Det betyder inte att de är en kyrka i allt, men jag behöver en mindre svartvit bild av församlingar. Det finns kyrkor som är lika mycket eller lika lite en kyrka som föreningen som inte handlar om eller har på något sett med tro eller Gud att göra, då allt de existerar för är gemenskapen och samhörigheten. Det är dock inte så illa pinkat, för bra djup samhörighet och gemenskap finns det inte så mycket av där jag vistas i alla fall.

 

”Bra kyrkor” är ett stort djävla problem för mig. Jag behöver lägga bort bedömningen. Det är ok att ha en åsikt om varje film jag sett även om det inte är nödvändigt, men det finns inget syfte med att jag har en åsikt om kyrkor, inte ens de i min stad. Jag ser ingen funktion för bedömningar av väldigt mycket som jag förut spenderade otalig tid med att bedöma.

Bra, dåligt, svart, vitt, gott, ont, himmelskt, helvetiskt… sanningen som jag ser den nu är att allt är helvetiskt, hela bedömningssystemet jag skapat.

 

Jag har avsagt mig självförbättring. Jag tror det är från djävulen. Ska jag bli bättre måste det komma från Honom. Jag tror dock på att lägga bort. Jag har naturligtvis jobbat med massor av vardagsfrågor och föräldrafrågor, där jag försöker att bli en bättre…, men det bärs liksom upp av kärleken till min familj. Det som inte blir bättre efter svett, får jag be om förlåtelse för igen och sedan angripa från ett annat håll och många av mina mindre smickrande egenskaper som förälder t ex kommer jag nog aldrig ifrån. Självförbättring, som andlig disciplin håller jag mig dock borta ifrån.

 

Jag vill ta mitt första medvetna steg mot helgelse på flera år jag tänker försöka sluta döma, bedöma och kategorisera människor och kyrkor. Heder skulle vara grymt om det kunde bli mitt nya ledord. Det har jag förut bara varit bra på om jag älskat någon. Now I want to honor the assholes.

 

Jag har funderat på det här med kärleken som var själva grunden för min process och jag har hela tiden sett hur kärlekslös jag är, men jag har sagt att jag inte orkar ta det. Det kommer sen.

 

Det kommer fortfarande sen, men att hedra andra måste vara en bra bit på vägen.


Vänner

När man grottar ner sig i sitt eget för länge. Ägnar sig åt isolerande aktiviteter som att jobba, med podcasts i örat som enda riktiga sällskap vecka efter vecka, det sätter sina spår. Familjen som den enda riktiga männskliga kontakten man har om man inte räknar alla hej man ger och tar med resenärer. Sexåringar är oftast inte de bästa lyssnarna (det är ju min roll att lyssna, uppmuntra och bekräfta). Rutinen smyger lätt in i ens äktenskap när barnen är ens fokus.

Att då få åka iväg, ta en ledig helg, gå på bröllop och träffa jättemånga människor man älskar och älskas av på en gång, då är det som att bryta vattenytan efter att ha varit allt för många minuter nere på botten. Syrebristen smög sig på mig utan att jag märkte det.

Gud känns plötsligt närmre, glädjen mer lättillgänglig, livet mer levande.

Vänner´s the shit

A double minded man

Jag vet intellektuellt att jag är älskad av Gud. Jag har upplevt hans kärlek starkt, flera gånger.

 

Djup ner i min själ, på botten, dit det är svårt att nå, där vet jag också att min svartaste skit, min oduglighet, mitt hycklande och min egoism, gör mig fullständigt omöjlig att älska, även för Gud.

 

Jag vet att det inte är sant, men det vet inte min själ.

 

Ur denna rävsax föddes 9 års religiös prestation och misslyckat slavande för att få Guds och alla andras godkännande och bekräftelse. Det är nu 12 månader sedan jag slutade anstränga mig.

 

Här följer min process i månader

 

Det är…

13 månader sedan jag slutade undervisa och predika

12 månader sedan jag slutade läsa bibeln

12 månader sedan jag slutade be regelbundet

12 månader sedan jag slutade gå på gudstjänst

12 månader sedan jag slutade läsa pappersböcker

11 månader sedan jag slutade sjunga lovsång

11 månader sedan jag slutade profetera

10 månader sedan jag slutade bära andra människor på mina axlar

10 månader sedan jag avsa mig min kallelse (vill Han får Han kalla mig igen, fritt från prestation)

10 månader sedan jag slutade lyssna på predikan/undervisning

9 månader sedan jag slutade bära församlingen på min axlar

8 månader sedan jag slutade vara absolutist

8 månader sedan jag slutade skämmas

8 månader sedan jag började svära

8 månader sedan jag började låta endast tiden, begränsa mitt tv-spelande, samt film och tv-serie tittande. Istället för mitt dopade religiösa samvete.

6 månader sedan jag lyssna på lovsång igen utan att må illa

6 månader sedan alkohol slutade att vara särskilt intressant (jag blev mätt)

5 månader sedan tv-spel slutade att ta det mesta av min fritid (jag blev mätt)

3 månader sedan tv-serier slutade att ersätta det ”tomrum” tv-spel lämnat i min fritid (jag blev mätt)

3 månader sedan jag tog paus som församlingstjänare (min sista kyrkplikt, som jag av någon anledning inte kunnat avsäga mig tidigare)

2 månader sedan film slutade att vara en viktig del av min veckorutin (jag blev mätt)

2 månader sedan jag hade min sista verkliga ångest

1 månad sedan läste jag en hel kristen ljudbok utan att må illa

 

 


The church is a scary place

Hade för en tid sedan, ett samtal om den rädsla som tvingas på blivande/nyblivna föräldrar. Omtänksam men omogen BVC-personal, som jag antar har drillats i statistik för spädbarnsdödlighet och att Sverige är bäst i klassen. Det är förståss för att föräldrar följer BVC rekommendationer, således hänger framtidens statistik och spädbarnens liv på att vi föräldrar fortsätter att göra det vi blir tillsagda. Ändamålen helgar ju medlen när det handlar om spädbarn. Man får vara glad för alla mer mogna barnmorskor som lite mer avslappnat anser att rädslan och oron föräldrar bär på, troligen påverkar deras roll som föräldrar och därför borde föräldrarna lära sig att lyssna mer på sitt sunda förnuft istället.

 

Men detta skulle ju handla om rädsla, inte om barnmorskor och mer specifikt rädslan kopplat till församlingen.

Rädslan som sprids är till för att få föräldrar att lyda de allmänna rekommendationerna i allt från ryggsovning och barnsäkerhet, till vad man kan äta som gravid. Ungefär samma rädsla som vi använder i frikyrkan för att få medlemmar att hålla sig till den ”sunda” läran. Rädslan för gnosticism, new age, liberalteologi och allmän ”osundhet” gör det lättare att få fåren att inte irra iväg från flocken. Vad den sunda läran betyder brukar skilja sig lite från kyrka till kyrka.

 

Renhet, sundhet och visionen om utopin, har skapat så många sekter (och diktaturer om man talar politik) att det är underligt att osund lära står så högt på listan över vad man vill kämpa mot i kyrkorna. Jag tänker att helighetssträvan, sanningen och radikalitet borde vara något vi tar i med mer försiktighet.

 

De som för mig de senaste åren varit mest radikala är aldrig de som varit de mest ”brinnande”. De har istället ofta ett lugn, de dömer alltid mer sällan än jag, de bär sina brister öppet och verkar betrakta helighet som något som mognar fram och aldrig något som uppstår genom att hyperventilera, skrika eller tala i tungor.

 

Hur lär man sig att pröva undervisning, om man är rädd hela tiden? Jag är helt övertygad om att rädsla alltid dödar urskiljning och dess mindre andliga kusin, det sunda förnuftet. Att bli anklagad för att vara en dålig, ansvarslös förälder, är ungefär lika attraktivt som att bli anklagad för att vara gnostiker eller kättare (orden sägs sällan högt, varken på BVC eller i frikyrkan, men nåde dig om du är en)

 

När rädslan för det osunda driver församlingen, finns det alltid några som gärna agerar andliga poliser. När spontanitet, det profetiska, eller bara allt för fria tankar börjar uttryckas, då kommer de andliga poliserna precis som ett medborgargarde och vill skapa trygghet.

 

Fy helvete för en trygg församling!!


Intro to Gideon

” I don’t have the power

I don’t even have a clue

I don’t know all the answers

I don’t even know a few

And if I where really honest

And the truth where known of me

It may sound a little funny

But this is what my prayer would be:

I don’t know what to do

But my eyes are on you”

 

Jason Upton


to hell with it all

När blev helvetet en av grundpelarna i evangeliet? Det glada budskapet: ”turn or burn”

Jag är så otroligt ointresserad av helvetet. Trots det har jag plötsligt gått i mer än en månad och grubblat över konceptet.

 

Det är fascinerande att märka hur hårt helvetet bränts in i mig. Jag känner mig ganska kättersk när jag börjar ifrågasätta det här.

 

Jag har stött på några kristna sammanhang med ganska extrema helvetes betoningar.

 

Min personliga favorit, måste vara de sammanhang där tron på helvetet är en del av frälsningskravet. Om man inte tror att alla som saknar en ”personlig” tro på Jesus, ska plågas vid fullt medvetande i all evighet, då kan man inte vara frälst. Alltså det är i princip lika viktigt att tro på en, fruktansvärd evig tortyr för otroende, som att tro på Jesus. Jag riskerar snart att inte längre vara frälst i de kyrkorna.

 

När jag istället för att prata teologi med människor, läser det som bibeln faktiskt säger om helvetet, så framträder en väldigt tunn bild som lämnar väldigt mycket mer att önska. (nej jag läser fortfarande inte bibeln, jag har lyssnat på ljudbok, och jag antar att det är ett framsteg det också)

 

Helvetet verkar fungera som en motivation för att få folk att evangelisera. Jag tror att vår gud har blivit väldigt liten när vi måste skrämmas ut på gatorna för att sedan helst skrämma in folk i kyrkan.

 

Jag tro att rädsla är från helvetet (inte den sunda rädsla, som uppstår när ens 1åring försöker slicka i sig glassplitter från golvet utan den andra). När vi tar in rädslan oron och ofriden i kyrkan och börjar använda dem som verktyg, subtilt invävt i kulturen eller helt öppet i skrämselpropaganda spelar ingen roll; då tror jag att vi har bjudit in helvetet på den plats där himlen borde regera.


Det är synd att det läggs så stort fokus på synd

Efter korset, är skam och rädsla farligare för människan än synd, eftersom rädsla och skam stjäl den frihet vi fått.


Att tro på bön eller att tro på Gud

Att tro på bön ger gärna den där magiska känslan. Är man karismatisk behöver man böneprinciper. De ger en känsla av biblisk korrekthet, tro och kraft. Detta har väldigt sällan med faktiska bönesvar att göra, men är betydligt trevligare än den tröstlösa frikyrkoönskelistan som snarare är någon form av självspäkning och ofta pyser den lilla tro som ev finns.

 

De magiska böneprinciperna i korthet som jag känner dem.

 

Tungotal högt och lågt, tungotal ensam och i grupp, tungotal som krigsstrategi, tungotal som personligutveckling, tungotal som förbön, tungotal som universallösning när inget annat hjälper.

 

Vi har trons bön, som bara får uttalas en gång, annars har man inte tillräcklig tro för att be trons bön; sedan tackar man för bönesvaret tills det manifesterar sig.

Vi har uthållig bön, då man som bevis på sin tro, tjatar som änkan tills man får det man ber om.

Vi har befallande bön, gråtande ödmjuk bön al á ”hjälp min otro”, bön utan att bry sig om resultatet, det står Gud för, bön och fasta, bön utifrån en mall eller ett bibliskt exempel, t ex fadervårbaserad bön eller bön utifrån Daniels förbön för Israel etc.

 

Profetisk förbön är förståss när man väljer lämplig princip ovan och om det inte funkar, prövar man sig fram tills man får den rätta ”känslan” i magen. Tårar fungerar bra som ersättning eller tillägg till den rätta känslan. Tårar hos offret eller förebedjaren, det brukar inte spela roll vilket, i alla fall inte för förebedjaren.

 

Andra sköna grejer vi ägnar oss åt under rubriken profetiskförbön (är det ett sammanhang som inte är så profetiskt*, kallas det bara förbön.) är att be sina egna känslor, tillrättavisningar eller uppmuntran. Detta verkar vara speciellt frekvent hos människor som är känslomässigt förstoppade och har svårt att berätta för andra vad de känner. Att denna förbön gärna pendlar mellan uppmuntran och manipulation är väldigt intressant, speciellt då man själv blir utsatt för den.

 

Det är tydligen mycket vanligt att folk som genomgår någon form av kris i frikyrkan utsätts för detta. Förbönssituationen utlöses ofta av den oro som uppstår hos den blivande förebedjaren, när denna förstår att allt inte är ”seger”.

 

Därför säger jag konsekvent nej till förbön nu, utom i undantagsfall. Guds kärlek och allmakt verkar räcka för mig och är en så mycket mer angenäm upplevelse. Jag önskar att folk bara kunde ge mig en kram och säga att de tycker om mig, istället för att tvinga på mig sina svettiga förböner. Jag vill inte ha magknip å andras vägnar när mitt ”genombrott” uteblir; jag har alldeles nog med min egen process.

 

Detta inlägg tillåts bara skrivas med en liten glimt i ögat, men glimten är förståss olika stor beroende på dagsform.

 

 

*Menas ofta allt som inte är förberett tidigare eller som inte är genomtänkt. Saker som sägs eller utförs med stor inlevelse, eller med stor kreativitet och fantasi.


Min makt vs Gud

Att kastas från hårt bedjande, där alla genombrott och misslyckanden tillskrivs mängden bön eller brist på den samme, till en plats där Guds allmakt regerar och jag på sin höjd ber aftonbön med mina barn, är både mycket vilsamt och otroligt ångestladdat. Att lära sig släppa taget och sluta bära hela världen på sina axlar, är inte gjort i en handvändning, men det går. Både jag och världen verkar må bättre av det.


Brott och straff

Kraftlöshet, fördömelse och brist på kärlek är mycket allvarligare brott mot Gudsrike än liberalteologi. Vad jag kan se, uppstår ofta liberalteologi, när kärleksfulla människor upptäcker att vi saknar det första men har överflöd av de två andra.


När man vill ta ut skilsmässa

Jag fascineras av hur ord från helt oväntade håll kan vara så träffsäkra. När jag hade en av mina riktigt jobbiga perioder i vintras, snubblade jag över den här videon som satte ord på vad jag kände kring församlingen.

När mattan rycks undan

En process har krashat in i mitt liv och jag sitter hjälplöst kapad och kan bara vänta på att den ska ta slut. Under nästan ett år nu har jag varit säker på två saker, att Gud är god och att jag är frälst, genom Jesu död på korset. Allt annat har ryckts undan och ifrågasatts. Det känns ungefär som att förlora det hus jag bott i, i 13 år även om det råkar vara ett hus av teologi, vanor och tro.

 

Jag har alltid varit en external processor. Allt blir hanterbart och förståligt medan jag pratar om det. Det här året, har jag istället tvingats vara tyst p g a förvirring. Så fort jag försökt formulera mig slutar min tankar att fungera. Det har börjat släppa och jag tänker försöka skriva ner mina tankar, inte som teologisk sanning, men som ett försök att processa vad jag går igenom.


RSS 2.0