Att gå långt med tung packning

Den här är fantastisk.
Varje gång jag försöker skriva nått om bilden blir det fånigt och överflödigt.

http://www.nakedpastor.com/2012/01/12/baggage/


Ny bok (ny för mig gammal för världen)

Det är svårt att byta världsbild/självperspektiv. Ben Kinsley kallade det för "the egodeath" i Skavlan, här om dagen/veckan (tittar på svt play och håller inte koll på sändningsdagar) Det kändes rätt, hälften av det jag trodde att jag var, håller på att ruttna bort. Det som var av värde känns plötsligt helt likgiltigt. Det slår över initialt förstås och motståndet är knappast balanserat och genomtänkt, eller särskilt kärleksfullt.

Jag har läst Brian McLarens "kristen på ett nytt sätt" och förvånades över att han arbetat sig igenom alla min frågor. Jag började läsa som en modern credoelev med tvivel, kom ut på andra sidan som postmodern. Bara för att upptäcka att många jag respekterar redan tagit det klivet medvetet eller omedvetet. Störigt när man upptäcker att man fortfarande, som en omogen tonåring sätter värde på att vara annorlunda.

När det postmoderna inte längre är, som vi fått lära oss i evangelikalskolan, satans bästa verktyg, då känns det lite som att jag fått ett par gamla 3D-glasögon på näsan. Allt är plötsligt rött och blått och det tar tid att vänja sig vid att världen går att leva i med dessa färger. Det gamla svartvita borde lämnas bakom, men min vana trogen är jag fortfarande ganska dömande mot alla som harvar i det "gamla", trots att jag inte riktigt vet hur det här nya ser ut eller fungerar. Så jag hukar lite till och väntar på mognaden, balansen, som jag hoppas borde komma med tiden.

De funderingar jag återkommer till är vart jag ska gå när jag behöver gudstjänst. Jag grejar inte ett eget andaktsliv och är fortfarande allergisk mot min egen kyrka. Ja t o m söndagsskolan ger mig blåsor i själen. Så vart finns kyrkor med ett för mig, smärtfritt uttryckssätt där jag kan softa då och då tills jag orkar hänga i en vanlig frikyrka igen om jag någonsin gör det? Badminton istället för cellgrupp är gött, men ibland behöver t o m jag lite förbön och möjligheten att få sjunga lite lovsång.

Stray thoughts

I need help
I've had help from professionals
And unprofessionals
Anointed and not so anointed
Someone told me: "maybe you just need a touch from God."
Sure I'll take that too except I can't seem to find any ly'n around right now. I know He does miracles I've even seen some, but right know I'm not really sure I believe in them. I'm say'n I'm sure He can perform them, but I'm not sure I believe in them.

Every where I see miracles or others see them, there's a but and if there's no but there's always that stink of sweat. I'm kind of looki'n for that sweat less miracle. The one you would't be repelled by even if you really looked at it. All I see is stinky messy disgusting miracles. Well maybe that's the only way He makes them but I don't care, I want it clean. I'm tired of filth. I'm filthy enough. No I want the perfect miracle. Bill Johnson says there are no poopless cows. I want a poop less cow, live stock with epoxy up their a holes. A sovereign act of God free from human involvement free from sweat, blood and egotistical shit mixed in. It can't be to much to ask for, He is God, its not like He isn't able.

I know even Jesus was born in a manger, surrounded by stinky animals. Well I'm a little scared that when I start rummaging thru the manger I won't find a newly born baby, only moldy feed, surrounded by a bitch a bastard and jackass, cause lately nothin seem to work. But I know He's there and I guess He's the only clean miracle that's ever been. The perfect act of God.

So Merry Christmas to me, I need to stop focusing on the bastard, and the jackass and more on the manger.


... när kvarnen inte mal

Mina ord är slut. De tog slut i början av oktober och det fanns inget intresse kvar av att varken prata eller skriva. Allt blev tyst på insidan och sakta men säkert slutade jag att bry mig alls, om församlingen eller så mycket annat överhuvudtaget. En ganska tung period och jag har ifrågasatt varför jag överhuvudtaget ska leva det här livet. Lite ironiskt att livslusten tar slut när orden gör det. Lite som att, så länge jag tycker och pratar så finns jag.

 

Jag är glad att det finns serbiska pastorer att ringa när det krisar.

Det är lite ljusare nu, men orden är fortfarande svåra att hitta få fram.


Jag vill aldrig mer tjäna Gud

Jag har träffat människor med en tydlig kallelse. En kvinna jag känner och ser upp till, har varit missionär och barnmorska i Afrika större delen av livet och visste om att det var hennes kallelse före tonåren.

 

Många profeter, kungar och andra bibliska hjältar hade tydliga kallelser och många visste om det.

 

De är förståss de lyckade bland Guds barn. De som har ”listat ut hur man gör”. Resten av frikyrkan får då och då identitetskris av dessa bibliska och samtida exempel på kallelse. Alla letar efter ”principen”, ”vägen” och det ”profetiska ordet”, som stakar ut vilken kallelse och plats lilla jag ska ha.

 

Du kanske tycker att detta är en mognadsfråga, men i församlingar där man har ”väckelsefokus” och gärna talar om att ”vandra i anden” och ”följa Jesus” verkar kallelsen vara något som ibland skär genom generationsgränserna. Alla längtar ju efter att vi vara en stjärna då och då.

 

I många sammanhang där uppmuntran och pepp är självklart från predikstolen, och vittnesbörden är kultur, verkar också jämförelsens förbannelse smyga omkring och lura folk att jagar efter sina kallelser. Frustrationen kanske uppstår när man inte jobbar med drömyrket, eller för att ens jobb helt enkelt inte är heligt nog. Då kommer pastorernas universallösning fram. Uppmuntrande undervisning som sammanfattas bäst med: Tjäna Gud med det du har/där du är. Det låter så bra.

 

Vår första kallelse är naturligtvis att ”tjäna Gud”. Detta betyder olika saker i olika församlingar, men det går alltid ut på at vinna människor, be och läsa bibeln och ge regelbundet. I större församlingar, har jag förstått, är det ofta något som har med vaktande av parkeringsplatser att göra och i mindre församlingar är det städning, sekreterare på församlingsmötena och att koka kyrkkaffe som är att tjäna Gud.

 

Den ”allmänna kallelsen” blir en slags säkerhetsventil för alla som inte har någon tydlig kallelse formulerad/profeterad för sig och ett sätt att lösa alla praktiska behov.

 

Det intressanta här är att pastorer och ledare litar så lite på Gud när det kommer till att leda människor. Vi formulerar så gärna principer och mallar som är förbannat obekväma och sällan är flexibla nog för de verkliga människor som utgör församlingen. Välvilligt menad plikt blir ett verktyg att föra församlingen framåt med.

 

Även när det från scenen och ledarskapet är balanserat, och inte manipulerande, är vi övriga väckelsefanatiker experter på att manipulera varandra. Skuld och skam är en så naturlig del av det kristna livet att ingen reagerar. Så vi biter ihop och blir mer och mer lika Jesus när vi blir bättre och bättre på att ”tjäna Gud”.

 

I föreningslivet utan för kyrkan pratar man om att ”ställa upp”, där betyder det ofta att sälja bingolotter. Vi blir mer lika Jesus när vi säljer lotter på julfesten.

 

Hur man kan mena att vi tjänar Gud när den mesta av frukten vi ser är rutten redan som kart, de vette f...

 

Om alla bara kunde bli lite bättre på att tjäna Gud…

Alla som inte tjänar Gud de verkar ha förlorat den första kärleken och är ljumma.

Alla goda kristna vet ju att ljumma ska vi inte vara för då löper vi risk att bli en gudomlig pizza på golvet i tronsalen.

 

Mitt första löfte till mig själv under den här processen, var att aldrig mer tjäna Gud. Att tala i termer av att tjäna Gud blir ganska löjligt när jag ser vad jag presterat. Det blir liksom lite pretentiöst att tro att det man gör och står för, är i Guds tjänst. Vi älskar att samla på namn, titlar och erövringar, när man börjar tro på sig själv då vill jag inte vara med mer.

 

När ärlighet mot mig själv blivit viktigare för mig än alla heliga ”borden” spelar dessa religiösa tankeövningar om vem jag är i förhållande till Gud mindre roll. Jag vill inte vara historielös, men jag vägrar att vara slav under skam och prestation i min lilla nisch av kristen tro. Jag vill fortfarande lära mig att vara älskad och jag hoppas att det är en bättre kvalité att ha i församlingen än att vara en driven jävla tjänare

för jag vill aldrig mer tjäna Gud.


Sekttendens del 1 +

Jag har beslutat mig för att fira även om det mesta av vår församlings frukt, skulle hamna i andra kyrkor till slut. Både för att det är förbannat jobbigt att träna nya lärjungar och för att vi faktiskt bar lite frukt. Så länge de fått en tro på Gud och hittat en gemenskap de trivs i. Fast det riktigt sjuka vore väl om vi fortsatte att bygga relationer med folk som valt att gå med i en annan kyrka, då skulle det på sikt kunna uppstå problematiska band mellan församlingarna i stan och vi är ju så upptagna med att ignorera varandra... och titta lite snett.


Frälst ja(g) härligt frälst

Vari ligger frälsningen?

Den lyfta handen, att man bett med i en ”frälsnings bön”, att man inte försummar de gemensamma samlingarna, att man är kyrkvärd, att man blev blöt under religiösa former, vittnandet med tillhörande bible bashing...


Ärligt vet jag inte hur man blir frälst, men jag vet att många karismatiska bibelskolor gärna vill att man fyller i datum för just det i ansökningspapperna. Shit vilken press egentligen. Tänk att det första man ska göra, innan man börjar bibelskola, är att titta på sitt liv och bedöma vilken dag Gud räddade en. Utan att ha fått del av undervisning i teologi ska man alltså avgöra när man slutade vara på väg mot helvetet och plötsligt var på väg mot himlen. Ett datum som jag tänker att bara Gud kan känna till eftersom det är han som tagit beslutet. Fast så vårdslöst kan man väl inte uttrycka det, det är ju inte ett beslut direkt, utan en dom, med komplicerade detaljer i grunden, som hjärtats plats i relation till sonen och den egna syndens förträffliga syndighet och total omvändelse från densamme.

 

Nej mitt svar som baptist måste väl bli: Jag föddes frälst, men vid lämplig ålder mellan 7 och 13 försvann min barnsliga oskuld och jag blev då ansvarig för min egen tro den ledde mig mot helvetet, tills jag en dag (kommer inte ihåg vilken), tog beslutet att Jesus var min grej. Räcker det?

 

Inte nog med det, man ska ju också fylla i vilket datum man blev doppad i Hugsvalaren. Jag har behövt över 30 år på mig för att fatta att jag inte har den blekaste aning om när jag blev frälst, hur ska jag då ha en aning om Hugsvalarens genomblötande av mig. Ska jag räkna det efter när det första av tecknen visade sig? En del menar att det sker när man blir frälst, andra att det inte är så noga bara man är det.

 

När jag blev rituellt doppad i vatten av en baptistpastor är lätttare, för det står det nog om i någon årsberättelse från början av 90-talet och det är ju alltid nått.

 

Min tanke är i alla fall att dessa två frågor borde vara examensprov efter att jag gått bibelskola och inte vara med bland intagningsfrågorna.

 

1. Svara på frågan när blev du frälst? (max 5000 ord)

2. Svara på frågan när blev du andedöpt? (max 3000 ord)

 

Jag måste nog gå bibelskola igen, för jag kan ju inte svaret. Fast jag blir nog inte antagen för jag kan inte svara på intagningsfrågorna. Jag kanske kan komma in på THS så att de gör en ärbar samfundskyrkan-teolog av mig istället. Studenterna på THS måste nog inte veta vilket datum de blev frälsta.


Rädsla igen

När jag bodde i Zarie kom det ut en familj som var rädd för det mesta. Rädd för solen, rädd för att dricka vattnet, rädd för att bada i vattnet, rädd för amöbor, bakterier, parasiter, insekter och sjukdomar. Ja och annat som normala ansvarfulla svenskar skulle vara rädda för, då rädsla är ett så effektivt skydd. Vi är ju ändå världsmästare i rädsla.

 

Jag avskyr rädsla. Jag vill inte vara rädd. Ibland blir jag rädd att jag är så mot rädsla att jag kommer att sitta där, biten i arslet av nått som alla andra var sunt rädda för och undvek.

 

Nej jag lever fastklämd under min avsky för rädsla och den rädsla som lamslår mig. Jag tänker att min Rädsla med stort r, är den rädsla jag har för att misslyckas. Min enda verkliga rädsla försöker jag intala mig, då den ofta kväver mig med all sin förlamande kraft. Men det är bara önsketänkande, jag är rädd för skit mycket saker.

 

Jag är rädd att jag skall misslyckas som pappa och på allvar fucka up min barn, jag är rädd att jag skall ge vidare alla mina rädslor till dem (jag ärvde ju rädslor från min far). Jag är rädd att vemodet i slutändan blir ett självändamål när processen borde ta slut. Jag är rädd att kärleken som jag anar där på andra sidan, ska vara för jobbig så att jag ger upp. Jag är rädd att jag aldrig kommer att syssla med de saker jag verkligen är bra på. Jag är rädd att jag just nu skär bort teologi som är viktig på riktigt. Jag är rädd att min osäkerhet och mitt munbajsande kommer att lämna mig socialt avig resten av livet.


Sekttendens del 1

I ivern efter väckelse är det lätt att börja räkna på siffror och då slutar människor att vara människor. En av de största outtalade lögnerna i de kyrkor jag sett, är att icketroende inte har någon urskiljning. Sanningen är dock att de oftast kan känna på mils håll, ifall de bara är viktiga i egenskap av medlem nr x, eller om vi bryr oss på riktigt. Det finns de som är så hungriga att få tillhöra ett sammanhang eller som längtar så efter Gud, att de offrar sig trots den där magkänslan som egentligen säger ”håll dig undan”.

 

Det är stor skillnad på familjemedlem och bara medlem. Vi är grymma på medlemmar, men när det kommer till adoption är vi lite som de där småländska föräldrarna som tröttnade och skickade hem sin dotter till sin biologiska släkt i Gambia. Vi kan låtsas en tid, men börjar det kosta på riktigt och personen är seg med att anpassa sig, då vore det kanske bäst att returnera ungen. Vi har ju lekt den trevliga artiga medlemsleken hela vårt kristna liv, låt oss inte bli vänner på riktigt nu, då det blir jobbigt. Måste det verkligen kosta? Ska jag spendera resten av mitt liv med att bli vän med och ta hand om oupprättade människor som älskar att fly från sina problem, bli sårade och bittra på varandra, gifta sig med fel personer, ta droger och/eller bli "yrkesmanipulerare" djupt involverade i församlingspolitiken.

 

Hur många av de församlingsmedlemmar jag känner har jag lärt känna privat på djupet? Inte bara ytlig medlemsvänskap för att vi var i samma diskgrupp på ett läger eller för att vi sitter i samma råd. Vi vet inte hur man bygger riktiga relationer med medlemmar i kyrkan och då är det inte så konstigt när vi inte heller kan bygga riktiga relationer med nya medlemmar eller med människor utanför kyrkan. Vi tar ju på oss våra officiella kyrkomasker. ”Jag är välartad, fin och frikyrklig” och ingen tycker egentligen om känslan av plast. Det är ingen bra början att ljuga för varandra i några år och sedan försöka bli vänner på roktigt, eller ens försöka vara med i samma cellgrupp och "dela livet" utifrån att "vi är ju ändå syskon". Det är inte så konstigt att förbön är så viktigt i kyrkan. Den finns ju där för att upprätthålla en fasad av en "innerlig och äkta relation".

 

När man håller för hårt i människor finns det alltid andra motiv bakom än den nya individens bästa. Att bygga en stor församling, att bli en framgångsrik pastor, att uppfylla visionen eller lösa ekonomin. Jag tror att vi måste vara mer intresserade av att möta människors behov och verkligen visa dem kärlek, än att få dem frälsta och vakuumförpackade, for easy storage.

 


Onans testamente

Det här inlägget har jag gommlat hela sommaren, men det författades nu efter en timmes insomnia då jag vaknat av en synnerligen läskig scen från en zombieactionrysare som smugit sig in i mitt annars ganska beskedliga drömliv.

Jag vill nu varna känsliga läsare. Har du fortfarande glada och nostalgiska minnen från ditt ungdoms konferensande och lever på besluten du tog där, läs inte.

 

När går predikan från peptalk till masturbering?

 

 

Jag tycker det är spännande med talare speciellt på ungdomskonferenser.

Man kan sammanfatta mina tankar på olika sätt, här följer två. Först en snällare kort, sedan en längre.

 

Ibland är det bästa som kommer av gästpredikanter, relationerna som byggs mellan ledare efter mötena.

 

Man kan också säga att, ibland är personer grymma på att ”bygga” hemma, men det betyder inte att deras predikan kommer att sträcka sig längre än ”relevant frikyrklig ungdomspredikan 1a”.

 

1a har med potential, gåvor och vittnande att göra och är lite som studentsången. Nej inte den långa som man övar i aulan utan den korta som man inte behöver öva på i aulan. Den som skriks från lastbilsflak och slutar med svordommar. (byt ut ”vi har tagit studenten” med ”vi har tagit emot Jesus”)

 

1b är lite mer edge, och har ca 1/3 reproach och eller svavel. Det brukar vara en bra omväxling efter konferenser med mycket 1a. De är de ”utmanande” gästerna.

 

1b kan sammanfattas så här:

Du är fruktansvärt underbart skapad så gå nu för helvete ut och vittna med dig ditt lilla pervo, allt är möjligt, du kanske inte alltid är bäst men Jesus är bäst, räck upp handen amen.

 

(alla 1a och 1b börjar i 90% av fallen med: KYRKAN ÄR DEN ROLIGASTE PLATSEN PÅ JORDEN ELLER HUUUUUR?!)

 

Jag brukar svindla i tanken när jag tänker på frukten som måste växa i ungdomarnas liv efter en sommar med 1a och 1b.

 

Ungdomarna åker sedan hem till sina församlingar där ungdomsarbetet består av tre mobbade tonåringar som på fredagar äter resterna av söndagens kyrkkaffe dricker röd saft och skäms för att de inte ser eller känner sig lika coola som ungdomspastorerna från sommaren och för att inte en jävel på deras skola är intresserade av att uppleva att kyrkan är den roligaste platsen på jorden eller att Jesus är bäst och att allt är möjligt om man tror lite mer.

 

Meeeen, vi blåser nog bort skammen i dessa ungdomar med lite peppig lovsång och mer 1a och 1b till nyår.

Som om skammen förra konferensen skapade, är dessa ungdomars stora problem.

 

Onanins cirkel är sluten. Amen

 

(Blev du illa till mods av mitt exempel av ungdomsarbetet vill jag upplysa dig om att jag växte upp i ett sådant ungdomsarbete och Seinfeld har sagt att judar får driva med judar.)

 

 


Att pröva eller prövas... det är frågan.

 

 

Såklart (som i Alfonsböckerna) börjar veckan då jag ska skriva mer positivt på bloggen, med att helvetet bryter lös, men låt oss inte fokusera på det, det finns roligare saker att fokusera på, som min egen klantighet. Jag har en vän som heter som en superhjälte och som är ihop med en annan superhjälte, men min vän har en far som har en förmånsbil på sitt jobb. Han hade en diesel. Såklart, var det väldigt roligt att han fyllde bensin i den, inte en gång, utan tre gånger (det kan ha varit två, men det är roligare med tre och min mor har alltid sagt att man inte skall förstöra en god historia med sanningen) och körde iväg med den, då mår inte motorn så bra. Han valde efter tre motorhaverier att byta tillbaka till en bensinbil. Jag skrattade gott för jag har ju aldrig tankat fel och jag kör ju diesel hela tiden.

 

I helgen skulle jag skjutsa min svägerska med barn (två) till huvudstaden. Hon tänkte ta tåget, men jag ville erbjuda mig, ”det blir trevligt och vi har inte bråttom, det blir väldigt billigt när jag lånar morsans diesel”.

Vi blir sena från början när bilstolarna skall hittas och monteras. Lagom till när vi kommer ut på motorvägen ser jag att vi behöver tanka. Jag skjuter lite på det, bestämmer mig för Köping (det måste vara ett bra ställe, Filip eller Fredrik kommer väl därifrån?). Måste ha en Jetmack. Samtalet är intressant och jag är i tanken redan framme på Arlanda, tar det gröna handtaget av bara farten, spänner upp flärpen och pratar genom dörren, vänder mig mot mätaren och hajar till. Shit va dyrt det blir, tur att det är en dies AAAAAA. Bajskorv, svär jag. Ringer mor, nej 10 liter i en 55 liters tank är ok, då kan man späda ut sin dumhet, min dumhet skriker ut från mätaren 37 liter!! Jag hör mitt eget skratt eka i huvudet, från när jag skrattade åt superhjältens far. Barnen i bilen sover fortfarande, inte så länge till. Jag knuffar, ber om hjälp, igen och igen, först lovas hjälp av en ”pizzakille”, hans mekanikerpolare på pizzerian säger dock att det är lönlöst, allt som byggts efter år 2000 är omöjligt att slanga ur, om man inte förstör spärren. (barnen har vaknat och de tröttnar fort på att vänta) Vi möter ändå en kille med eget racinggarage som ger oss intrycket av att han kan sin skit, trots att han bryter på brett köpingsmål. Han vet inte vad han gör, han förstör sin favoritslamsug till akvariet, (jag hör hans guppys skrika när de inser att de kommer att drukna i sin egen avföring) han får än då inte in slangen, vi tittar misstroende på varandra svägerskan och jag. Var är hans utlovade ”racinggrejer”. Jag svär igen: bajskorv. En halvtimme har gått och jag skulle ha kunna ringt assistans, för minst 35 min sedan. Jag ringer assistans, bilen måste bärgas och det ingår gratis hyrbil i nybilsförsäkringen (jag tackar Gud i några sekunder). Bärgningen kommer 30 min senare. Hyrbilsjouren ska ta 7 min och tar 27 min. Vi får en väldig fräsch V50, inte diesel, men etanol (det är det blå handtaget). Jag kommer aldrig tanka fel igen, tänker jag, i alla fall inte på flera månader, läggs till av en liten inre röst, jag tror att det är ödmjukheten, men jag är inte säker.

Jag får ett sms från en vän jag hunnit ringa medan vi väntat, han skrattade åt mig i luren, nu citerar han bibeln Pred 7:10 ”grämelse bor i dårens hjärta”. På min 10 i topplista över saker jag just då längtar efter och behöver, står inte, att få bibelord på att jag är en dåre, särskilt högt.

 

 

Jag är hungrig, vi stannar på ICA Maxi i Köping, jag köper två pastasallader, bakeoffbröd med oliver (denna styggelse smakar himmelskt när man är tillräckligt hungrig) och äppeljuice till barnen. Jag äter inte jag svullar. Vi kör. Kisspaus, det blev kris, vi tog refugen på motorvägen. Bajspaus på en mack, samma barn. Vi börjar nu närma oss storstaden. Bilen är byggd av ett amerikanskt företag (fd svenskt och nu mera kinesiskt) som gjort sig känt för att bygga väldigt säkra bilar. Det som är säkert är att bilen är byggd för att inte bara, kunna köras fort, utan för att man skall ska köra fort, ja t o m, behöva kämpa för att INTE köra fort; och en annan sak som är säkert är att etanol är ungefär lika effektivt som diskmedel från eldorado eller euroshopper. Det krävs fruktansvärda mängder för att jobbet skall bli gjort, speciellt när man jämför med det som man kan få från det där svarta handtaget på macken, som liksom fortsätter att håna mig i min tanke. Jag ”hör” ett slurpande ljud i tanken medan jag kör. Ett av barnen gråter, pratar och gråter igen, jag fattar inte italienska. När barn ropar på Ulrik är det dock universellt, bortanför alla kulturella och språkliga barriärer. Barnet ropar igen på Ulrik och spyorna skvätter. Denna fräscha hyrbil har förvandlats till ett fängelse som plötsligt går närmare 150- 160 än 120 km/h. Allt jag vill är att komma fram. Illamåendet smyger sig inte på, det klampar in i mitt medvetande som det ägde stället. Barnet får nya kläder och hamnar i framsätet i mammas knä. Snart förstår alla att den som det är synd om är syster, som sitter väl fastspänd i en svensk bilbarnstol, några ynka centimeter från äppeljuice och bakoffbröd på återbesök. Hon gråter inte hon skriker. Jag förlorar allt logiskt tänkande och får för mig att jag missat en skylt och en avtagsväg. Vi vänder i onödan och åker en kvart tillbaka på motorvägen åt fel håll, för att sedan göra en galen vändning på en vändplats för utryckningsfordon.

 

Kör 25 min tillbaka. Hittar rätt, medan vi med en ”lätt panik” försöker sjunga i bilen, för att lugna flickebarnet. Bland sångerna som sjungs återfinns ”pippisången” samt nått med Emil. Barnet som spytt älskar allt associerat med Astrid. Han sjunger först en strof ur pippisångens refräng om och om och om och om igen, fast sjunga är inte rätt, han överröstar sin syster i mitt öra. Sedan byter han till att härma Emils pappa. EEEEMMIIIIIIIIIL fast med italiensk brytning, igen och igen, Emils pappa är verkligen arg. Det kunde varit sött om han suttit i baksätet i en ren bil och vi hade varit i tid och hans syster varit glad och jag inte varit en biblisk dåre. Nu är det inte sött och jag döper resan till ”the road trip from hell” och jag svär tyst (bajskorv) över Astrids skapelser. Jag inser också att jag är en ond människa som tänker så här om barn och om Astrid, jag bryr mig inte, inte just då.

 

Vi kommer tillslut fram och jag har aldrig varit så trött efter 6 timmars resa, i hela mitt liv och jag är ändå yrkeschaufför. Jag har som jobb att varje lönehelg trycka in ca 75 st jättefulla småortsbor i en buss med plats för 50 och köra dem från den lite större orten, där dansochbarhaket finns, tillbaka hem till den lilla orten. Spyor och skrikande sång är vardagsmat.

 

På hemvägen efter en uppfriskande fika och teologi- rast hos min ex pastor, lovar jag mig själv att aldrig mer köra små barn till huvudstaden i en bil, men jag vet att jag ljuger.

Sån är jag, full av grämelse, dåren som ljuger för sig själv, då... är jag äntligen redo att skratta lite jag också.


Experimentet

När jag funderade på att börja blogga var det dels för att prova en sak, dels för att det är roligt att skriva av sig. Jag tänkte först kalla bloggen för experimentet, för att se lite vad som skulle hända om jag faktiskt skrev ner allt som jag blev arg, upprörd eller passionerad över, ja det som bubblade upp helt enkelt. Ett enskilt ämne att uppröras över kan naturligtvis vara ok, men nu blev det fort dålig eftersmak, som gör sig påmind varje gång jag loggar in på bloggen; och då har jag ändå censurerat ganska hårt vilka inlägg som fått publiceras och ibland skrivit några trevligare inlägg. Det var inte den stora läsarkretsen som påverkat (eftersom det inte finns någon sådan), utan mer att det som jag skriver ändå skriker mycket högre, än om man säger samma sak mellan fyra, sex ögon så där. Man kan säga att det var ett experiment kring min personliga helgelse. Om jag förstärker det jag normalt gör helt vanemässigt, vad händer då? Jag har funderat en hel del på vad som skulle hända med min inre självbild om jag blev filmad dygnet runt ett par veckor och sedan få det visat för mig. Vad jag säger, vad jag gör, hur jag upplevs av andra. Jag vet ju att jag nästintill missbrukar starka och extrema utryck och åsikter; jag älskar att provocera. Ibland tänker jag att det är för att den svenska kulturen är så feg och tyst, att folk inte vågar prata om pengar, politik eller ens sina åsikter, om de inte är helt bekväma eller fulla. Det blir som en sårskorpa jag måste pilla på. Det provocerar mig lite extra när vi har denna fega, tysta och inåtvända kultur i församlingen, det ger mig på nått sätt ett inre rättfärdigande för att peta i det och provocera mina ”syskon” lite extra. Problemet är att jag ibland tappar kärleken till människorna, bakom och då trampar jag på en del tår som faktiskt inte ska skäras bort, utan ska sitta där, på folks fötter. Har jag verkligen rätt att trampa omkring på det här sättet hur som helst? Vad kommer jag undan med bara för att ”jag är så här som person”.

 

Jag får se om den här genomlysningen kan leda till en aning mer försiktighet och vishet (jag skall ju ändå bli trebarnsfar och fylla trettio i sommar; som om min ålder eller antalet barn, repeterat som ett mantra leder till personlig tillväxt och mognad =). Det svåra är bara vad man ska gör med all denna frustration och passion. Hur gör man med kärleksbudskapet när man tycker att Åseglass är vidrigt, men man pratar med någon som tycker om det. Den viktigaste, men mest obekväma frågan är; tycker jag att den goda glassen är godare för att jag får provocera, genom att uttrycka avsky för den äckliga sorten? Jag antar att det är dubbelt. Jag tycker både om njutningen av olika sorters mat, men jag anser även att de som bara ser mat som bränsle, som ibland har bonusen att vara god, kastar bort en av de viktigaste delarna av sitt liv, nämligen att njuta fullt ut. När jag skriver inser jag att det finns ett alter ego här inne som har ett messias komplex (jag skriver alter ego för det blir lite mycket på en gång att erkänna att hela jag har ett messias komplex). Jag vill uppfostra hela världen och om de inte vill uppfostras, kan ju i alla fall en provokation vara ett steg på vägen.

 

Nu ska jag hur som helst försöka vara lite mer personlig och positiv här på bloggen och sluta gnälla om det inte kan göras med kärlek och humor. I interaktion med riktiga människor ute i livet, antar jag att jag nu ska säga att jag ska försöka att i alla fall inte tappa bort kärleken och att jag även ska prova att tänka efter, några extra sekunder innan jag handlar eller talar. Vi får se hur långt det räcker.

 

Har nu misslyckats med min tredje sats surdegsbörd, med väl fungerande surdeg som jag fått av syrran. Ett av experimenten var ändå ätbart med potatis och honung, som jag kalljäste hela natten och bakade ut på morgonen innan jobbet, men det fanns ett och annat att önska. Nu är jag dock trött på att livet hela tiden ger mig skruvbollar och att mitt bröd ständigt tvingas jäsa för lång tid, så jag har satte en vetesurdeg som omväxling och nu ska jag testa lite mindre nyttigt bröd ett tag. Gjorde också galet goda bagels med manitoba cream här om dagen och det blir det mer av vill jag lova. Min fru kunde inte sluta äta upp dem.


PK fantasi eller antik fantasy

Millenium serien innehåller inte en enda riktig mänsklig karaktär. Allt är som en politiskt korrekt tonårsfantasi. Alla är antingen goda eller onda och alla onda är antingen pedofiler, kvinnomisshandlare, mördare eller makthungriga mansgrisar. Ingen av de goda har några riktiga försvårande drag. Torsten på förvaltningsskyddet verkar kunna böja allt, byråkrati, Sveriges lagar och hela polisväsendet, så att det passar Kalle Blomqvists vilja och syften. Nej politiskt korrekt smörja i bokform blir politiskt korrekt smörja på film, bara med ännu mindre finess förståss, som oftast när man överför böcker till silverskärmen. Om man ändå ska ägna sig åt fantasi och hittepå kan man ägna sig åt bättre grejer än IB affären på anabola och Pippi på LSD. Längtar efter att få läsa Clive Staples och John Ronald Reuel för min son fast det är några år kvar; och Frans Gunnar förståss, honom får man inte glömma.

 

Det var länge sedan jag läste en roman som verkligen var bra, fast så letar/läser jag inte så intesivt heller och läser mest biografier av/om döda predikanter istället, om jag inte läser böcker om barnuppfostran eller Bill Johnson. Ska nog ta och ladda ner hans nya som ljudbok på audible nu, sedan kan jag längta till jobbet igen.


ICA är bäst på plan

ICA suger ut producenterna, fast de gör det samtidigt som de erbjuder fräscha lokaler, ett "fantastiskt" utbud (bara i jämförelse med andra, annars finns mycket att önska) och trevlig service (med reservation för lokala avvikelser). Och det är ju klart, om jag var tvungen att ha bajs som prydnad i mitt hem, skulle jag vilja ha den gulddoppade varianten, utan tvekan. Jag behöver dock inte välja det, när det gäller alla varor, så nu fortsätter jag leta efter bra producenter i min närhet som jag kan handla av. Ägg, kött och mjölk, finns nära till hands och mjöl från bondens egen butik eller hos antroposoferna i Järna för deras New Agemjöl är fantastiskt.

 

Marginalerna för ICA-handlarna är ofta det enda som ökar när priserna stiger. Man skulle kunna säga att EUs jordbruksstöd betalat för ICA-handlarnas fina bilar och det är ju hedervärt. När Milko bestämmer sig för att höja mjölkpriset med en krona, bara till bondens fördel kan ju ICA vara trygga för de har ju arla som bästa vän. Arla knotar hårt mot Milko och menar att de bjuder in den tyska lågprismjölken i större uträckning. Jag köper helst svart mjölk från min loka missionförbundare, helt opastöriserad och ohomogen så det förslår, fast undertiden hejar jag på Milko. COOPs medlemmar på västkusten må vara radikala kommunister och seriöst vilse i mellanösternfrågan, men COOP som butik har fattat nått, när de väljer att sälja ekologisk mjölk för bara 5 öre mer än den vanliga.


Låt oss rädda världen!! ojdå ingen vill visst bo här.

Jag är rädd för att vår närmiljö straffas av vårt tveksamma ”klimatprojekt”. Det som sticker ut tydligast för mig just nu, är EUs beslut att förbjuda vanliga klassiska glödlampor. De glödlampor du fortfarande kan köpa i din butik är de sista som kommer att säljas inom EU (med undantag för de speciallampor som undantagits förbudet, inom industri och nischområden) .  Vi är mitt i utfasningen och vill du ha dem hemma får du bunkra. När lagren är slut är det hejdå trevlig, fullspektrums ljusmiljö, hejdå simpla enkelhet, och istället hej undermåligt ljus, hej miljöfarligtkvicksilver hej lampor i tusen valmöjligheter men aldrig den jag söker.

 

Ljuset har aldrig varit så inne som nu. Massor av seriös och oseriös forskning och olika behandlingar finns nu om och med ljus. Men vi har precis fått ett EU beslut på att inom väldigt kort tid, skall vi leva våra liv i ett ”halvljus”. Ett ljus där allt ser konstigt ut och passar mer som stämningsskapare i skräckfilm eller när man gör högskoleprovet än att leva i. Lysrörens existens borde ju för tusan begränsas, inte lagstiftas som det enda möjliga.

 

 

Ljuskvalitén är dock en liten parentes, om man börjar titta närmare på lågernergilamporna. Det som jag ser som betydligt viktigare, är den lavinartade ökningen av mängden kvicksilver i vår natur, som kommer av beslutet. Var tredje lågernergilampa kastas i vanliga soporna och majoriteten av Sveriges befolkning har inte ens koll på att det är kvicksilver i lamporna. Var är den stora kampanjen med samhällsinformation om lågenergilampornas kvicksilverinnehåll? Det är ju bra med ”panta mera” kampanjen, men kvicksilver är som jag förstått det, lite värre än plastflaskor och metallburkar i naturen. För att göra det hela ännu värre, så innehåller även lamporna elektronikskrot med allsköns komponenter som måste tas omhand på en miljöstation.

 

När man tror att det inte kan bli värre kan vi ju alltid slänga in den där konspirationsteorin som ingen vill tro på, nämligen den om strålning. Enligt de senaste rönen från olika europiska forskare, behövs en säkerhetsmarginal till en lågenergilampa vara minst 30 cm annars kan man inte så noga veta hur det påverkar oss. Med lite högre magnetisk strålning vet vi att muskler och nerver tar allvarligskada, med det där mellanläget behöver mer forskning. Jag vet!! vi kan ju alltid lagstifta om att alla måste ha det i hemmet innan vi vet resultatet.

 

Denna ”klimathets” som vi ser just nu, kommer att pressa igenom många beslut som vi kommer att ångra senare, där vår närmiljö och vi som bor i den, kommer att få betala priset. ”Climatgate” har inte ens fått våra största klimatkämpar att ta en andningspaus. Man har momentum och vägrar se behovet av försiktighet och helhetsperspektiv. Nu ska världen räddas även om det är en värld ingen vill bo i.

 

Var finns de nyanserade rösterna, de som vill ha ett helhetsperspektiv? De finns där tillsammans med de forskare som fortfarande vill forska mer kring solen, istället för att lägga alla pengar på datorsimulationer av växthusgaser och skräckfilm om issmältning. Det är som att man anar under ytan att folk anser att ändamålen helgar medlen. Det är ok med lite skräck lite rädsla, det är ju ända sättet att få bortskämda västerlänningar ombord på båten. Demokratin är ju så förbannat långsam utan panik.

 

Vad är det man säger om vägen till helvetet...

 

Det finns dock ett litet ljus i detta ljusmörker det är en svensk uppfinning som vi får hoppas hittar ut på marknaden inom överskådligframtid, en ljuskälla med en kolbaserad teknink istället för kvicksilver. Fast vi vet förståss inget än, om den slutliga lampans ljusspektrum.

 

Clara hann förståss först med sitt läsvärda inlägg.


Politisk skuld

Jag hörde på radio förra veckan. En socialdemokratisk lokalpolitiker i mellan Sverige var väldigt upprörd över den borgerliga alliansens nya infrastrukturbudget. 497 miljarder till vägar och tåg över en 10 årsperiod. Deras kritik går framför allt ut på att det inte blir några storsatsningar på snabbtåg. Man kan självklart ha en diskussion kring miljö, men det intressanta var när alliansens representant upplyste journalisten att alliansen i alla fall har en finansierad infrastrukturbudget, till skillnad mot Socialdemokraternas. Då svarar detta sossegeni att deras budget visst är finansierad, det som inte täcks av skatteintäkter, skulle man bara lösa genom ett lån hos riksgälden. Man kan säga vad man vill om regeringens politik, för den har allvarliga brister, men de försöker i alla fall minska statsskulden. Sossarna vill att vi styr landet på samma vettlösa sätt de själva styr sin privata ekonomi på, ta konsumtionslån. I stället för att köpa platt-TV på avbetalning kan man ju alltid köpa snabbtåg på avbetalning.


Jag är en sär skrivare, lev med det.

Jag skriver, läser och lyssnar ständigt på det engelska språket och jag är ordblind i recovery. Om du inte visste det är space den största tangenten på tangentbordet och jag tänker inte längre skämmas, eller gå tillbaka och rätta. Jag är en särskrivare och kommer aldrig att sluta.


Det som gömms i snö

Det som töms i snö kommer fram... när den smälter. Jag inser att denna underbart snörika vinter, verkat vara så fantastiskt ljus och fin, för att egentligen bara gömma det faktum att hundägare saknar folkvett.

Vi har vant oss vid barmark halva vintern, (ibland hela) och då är det omöjligt att strunta i vad de fyrbenta kräken klämmer ur sig, man tar sitt ansvar med plastpåsen, för att inte behöva stå där med svansen mellan bena när andra promenerar förbi. När man däremot får en vinter med mycket snö, verkar den ha samma inverkan på hussar och mattar som dåligt utvecklad pressfrihet har på en del politiker.

 

 

När jag försiktigt hoppat mellan hundbajset på väg till jobbet den här veckan har jag påmints om hur det var att bo i ”lilla Paris” i Stockholm (läs: på lilla Essingen). Den plats där alla svenska Pariswannabes verkar ha samlats.

När det inte hade regnat på länge var promenaden till 4:ans buss, mer likt att hoppa hage, än en promenad. Jag vet inte om invånarna på lilla Essingen gjort gemensam sak, ett civilolydnadsprojekt för att få Stockholmsstad att importera en sådan där grön bajssugare på hjul från Frankernas rike, eller som fransmännen själva kallar ”mottocrotte”. Att man sprider bajset mitt i sin egen trivselzon verkar inte bekomma varken Parisare, tanter på Lilla Essingen, eller dessa vinteridioter som bor i min hemstad. Jag får väl glädja mig med att vintern är slut nu och att jag inte bor varken i Paris eller på Lilla Essingen längre, så folkvettet kanske kommer tillbaka när temperaturen stiger och snön inte längre finns kvar att gömma sin synd i.


RSS 2.0