Let's honor the assholes

Har förr läst om hur kyrkor bedöms av Gud. John Bevere skriver om det, bland andra. Kyrkor som klivit ut ur Guds vilja och syfte och de som inte har det. Det är svårt med titlar och kategorier. Problemet med att börja tala om teologi kring kategorier är att det som är lite missvisande när det gäller individen måste förenklas ännu mer och blir väldigt galet när vi applicerar det på kategorier. Om Gud ”lämnat” en kyrka vad skulle det betyda för individen. Gud är den enda som kan se på gruppen (kategorin) och individen samtidigt.

 

Jag prövar tanken att på vissa områden är alla sammanslutningar av människor på ett sett en kyrka. En grupp med gemenskap, kärlek och samhörighet utrycker Gud i den gruppen. Vi är alla hans avbilder. Det betyder inte att de är en kyrka i allt, men jag behöver en mindre svartvit bild av församlingar. Det finns kyrkor som är lika mycket eller lika lite en kyrka som föreningen som inte handlar om eller har på något sett med tro eller Gud att göra, då allt de existerar för är gemenskapen och samhörigheten. Det är dock inte så illa pinkat, för bra djup samhörighet och gemenskap finns det inte så mycket av där jag vistas i alla fall.

 

”Bra kyrkor” är ett stort djävla problem för mig. Jag behöver lägga bort bedömningen. Det är ok att ha en åsikt om varje film jag sett även om det inte är nödvändigt, men det finns inget syfte med att jag har en åsikt om kyrkor, inte ens de i min stad. Jag ser ingen funktion för bedömningar av väldigt mycket som jag förut spenderade otalig tid med att bedöma.

Bra, dåligt, svart, vitt, gott, ont, himmelskt, helvetiskt… sanningen som jag ser den nu är att allt är helvetiskt, hela bedömningssystemet jag skapat.

 

Jag har avsagt mig självförbättring. Jag tror det är från djävulen. Ska jag bli bättre måste det komma från Honom. Jag tror dock på att lägga bort. Jag har naturligtvis jobbat med massor av vardagsfrågor och föräldrafrågor, där jag försöker att bli en bättre…, men det bärs liksom upp av kärleken till min familj. Det som inte blir bättre efter svett, får jag be om förlåtelse för igen och sedan angripa från ett annat håll och många av mina mindre smickrande egenskaper som förälder t ex kommer jag nog aldrig ifrån. Självförbättring, som andlig disciplin håller jag mig dock borta ifrån.

 

Jag vill ta mitt första medvetna steg mot helgelse på flera år jag tänker försöka sluta döma, bedöma och kategorisera människor och kyrkor. Heder skulle vara grymt om det kunde bli mitt nya ledord. Det har jag förut bara varit bra på om jag älskat någon. Now I want to honor the assholes.

 

Jag har funderat på det här med kärleken som var själva grunden för min process och jag har hela tiden sett hur kärlekslös jag är, men jag har sagt att jag inte orkar ta det. Det kommer sen.

 

Det kommer fortfarande sen, men att hedra andra måste vara en bra bit på vägen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0