Att vara en välsignelse är fan ingen lek

Vi är ofta duktiga på att uppmuntra varandra i kyrkan, i alla fall om man jämför med alla arbetsplatser jag jobbat på. T o m plastig och plikttrogen uppmuntran kan vara bra om det är den enda uppmuntran man får.
(Har jag precis fått lite plikttrogen uppmuntran är jag nog inte lika nådefull mot den, men jag försöker att vara lite "glaset är halvfullt" här så...)

Att vara tacksam är också nått som, om vi (i kyrkan) inte är bra på det, så i alla fall pratar vi mycket om att vi borde vara bra på det. Att tala om välsignelse är ett sätt att vara tacksam. Vi är så välsignade...
Det är en bra utgångspunkt, jag har massor av välsignelser i mitt liv och jag är välsignad, även om jag får lite spyrapkänsla av att skriva det. Det jag under inga omständigheter ställer upp på det är att vara en välsignelse för någon.

På papper ser det här väldigt nice ut. Tacksamhet och uppmuntran i ett. "Du är verkligen en sån välsignelse för mig/oss/den här församlingen."

Saker som ser bra ut på papper är ofta påhittade i helvetet.

Verkligheten är den att den som just deklarerats vara en välsignelse har förlorat en bit av sin frihet. Hon kan nu inte ändra sig hur som helst. Var det ett frivilligt åtagande, var det tjänande? Plötsligt har hon nu människor som känner att de förlorar en välsignelse om hon byter riktning. Människor som mer än gärna ifrågasätter hennes beslut. En välsignelse som blir kvar på sin "post" får dock ofta lida än värre frihetsberövningar.
En välsignelse har ju ofta gåvor som nu är perfekta för mig/församlingen att dra nytta av. En välsignelse är ju en gåva från Gud. Det vore nästan oansvarigt av en god kristen att inte använda sig av gåvorna.

Så snälla låt mig slippa vara din välsignelse uttalat eller outtalat det kvittar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0