Att komma ut..

Jag bearbetar just nu att komma ut som kättare på Facebook.
Sedan ett par veckor har jag plötsligt klivit i mina egna kläder igen. Jag är förändrad på många sätt, men jag ägs inte längre av processen. Jag äger min process. Det är ovant och galet.

För första gången på evigheter känns det som om jag kan andas djupt. Mina tankar lyder och gensvarar och jag har en röst igen. Jag kan formulera mig om tro. Jag har inte jättemånga svar, men jag tystnar inte längre och känner mig så där underlig, för att orden på nått sätt är slut. Jag har inte längre andlig afasi. Jag har ett bönespråk igen. Inte ett perfekt genomtänkt, men jag kan leva med mina böner. Jag har bett säkert 7 gånger den här veckan och ibland flera gånger på en dag.

Jag har den sista tiden läst och hört om vikten av ärlighet, mot sig själv och andra och känner att det är dags. Jag vill inte gömma mig längre. Jag känner för första gången kanske i hela mitt vuxna liv, att det som sker på insidan stämmer överens med vad jag lever ut. Det finns förstås alltid undantag då jag av respekt för folks tår kliver försiktigt, men jag är hel. Jag känner mig som EN människa istället för två eller tre. Det här är vila. Nästa steg känns naturligt. Att berätta öppet vad jag gått och går igenom, utan att provocera för provocerandes skull. (Det sköter jag här istället, när galen teologi av gammal vana ger sig till känna, felaktiga tankemönster dyker upp och behöver rivas.)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0