Att komma ut..

Jag bearbetar just nu att komma ut som kättare på Facebook.
Sedan ett par veckor har jag plötsligt klivit i mina egna kläder igen. Jag är förändrad på många sätt, men jag ägs inte längre av processen. Jag äger min process. Det är ovant och galet.

För första gången på evigheter känns det som om jag kan andas djupt. Mina tankar lyder och gensvarar och jag har en röst igen. Jag kan formulera mig om tro. Jag har inte jättemånga svar, men jag tystnar inte längre och känner mig så där underlig, för att orden på nått sätt är slut. Jag har inte längre andlig afasi. Jag har ett bönespråk igen. Inte ett perfekt genomtänkt, men jag kan leva med mina böner. Jag har bett säkert 7 gånger den här veckan och ibland flera gånger på en dag.

Jag har den sista tiden läst och hört om vikten av ärlighet, mot sig själv och andra och känner att det är dags. Jag vill inte gömma mig längre. Jag känner för första gången kanske i hela mitt vuxna liv, att det som sker på insidan stämmer överens med vad jag lever ut. Det finns förstås alltid undantag då jag av respekt för folks tår kliver försiktigt, men jag är hel. Jag känner mig som EN människa istället för två eller tre. Det här är vila. Nästa steg känns naturligt. Att berätta öppet vad jag gått och går igenom, utan att provocera för provocerandes skull. (Det sköter jag här istället, när galen teologi av gammal vana ger sig till känna, felaktiga tankemönster dyker upp och behöver rivas.)


Att vara en välsignelse är fan ingen lek

Vi är ofta duktiga på att uppmuntra varandra i kyrkan, i alla fall om man jämför med alla arbetsplatser jag jobbat på. T o m plastig och plikttrogen uppmuntran kan vara bra om det är den enda uppmuntran man får.
(Har jag precis fått lite plikttrogen uppmuntran är jag nog inte lika nådefull mot den, men jag försöker att vara lite "glaset är halvfullt" här så...)

Att vara tacksam är också nått som, om vi (i kyrkan) inte är bra på det, så i alla fall pratar vi mycket om att vi borde vara bra på det. Att tala om välsignelse är ett sätt att vara tacksam. Vi är så välsignade...
Det är en bra utgångspunkt, jag har massor av välsignelser i mitt liv och jag är välsignad, även om jag får lite spyrapkänsla av att skriva det. Det jag under inga omständigheter ställer upp på det är att vara en välsignelse för någon.

På papper ser det här väldigt nice ut. Tacksamhet och uppmuntran i ett. "Du är verkligen en sån välsignelse för mig/oss/den här församlingen."

Saker som ser bra ut på papper är ofta påhittade i helvetet.

Verkligheten är den att den som just deklarerats vara en välsignelse har förlorat en bit av sin frihet. Hon kan nu inte ändra sig hur som helst. Var det ett frivilligt åtagande, var det tjänande? Plötsligt har hon nu människor som känner att de förlorar en välsignelse om hon byter riktning. Människor som mer än gärna ifrågasätter hennes beslut. En välsignelse som blir kvar på sin "post" får dock ofta lida än värre frihetsberövningar.
En välsignelse har ju ofta gåvor som nu är perfekta för mig/församlingen att dra nytta av. En välsignelse är ju en gåva från Gud. Det vore nästan oansvarigt av en god kristen att inte använda sig av gåvorna.

Så snälla låt mig slippa vara din välsignelse uttalat eller outtalat det kvittar.


Att gå långt med tung packning

Den här är fantastisk.
Varje gång jag försöker skriva nått om bilden blir det fånigt och överflödigt.

http://www.nakedpastor.com/2012/01/12/baggage/


RSS 2.0