Ny bok (ny för mig gammal för världen)

Det är svårt att byta världsbild/självperspektiv. Ben Kinsley kallade det för "the egodeath" i Skavlan, här om dagen/veckan (tittar på svt play och håller inte koll på sändningsdagar) Det kändes rätt, hälften av det jag trodde att jag var, håller på att ruttna bort. Det som var av värde känns plötsligt helt likgiltigt. Det slår över initialt förstås och motståndet är knappast balanserat och genomtänkt, eller särskilt kärleksfullt.

Jag har läst Brian McLarens "kristen på ett nytt sätt" och förvånades över att han arbetat sig igenom alla min frågor. Jag började läsa som en modern credoelev med tvivel, kom ut på andra sidan som postmodern. Bara för att upptäcka att många jag respekterar redan tagit det klivet medvetet eller omedvetet. Störigt när man upptäcker att man fortfarande, som en omogen tonåring sätter värde på att vara annorlunda.

När det postmoderna inte längre är, som vi fått lära oss i evangelikalskolan, satans bästa verktyg, då känns det lite som att jag fått ett par gamla 3D-glasögon på näsan. Allt är plötsligt rött och blått och det tar tid att vänja sig vid att världen går att leva i med dessa färger. Det gamla svartvita borde lämnas bakom, men min vana trogen är jag fortfarande ganska dömande mot alla som harvar i det "gamla", trots att jag inte riktigt vet hur det här nya ser ut eller fungerar. Så jag hukar lite till och väntar på mognaden, balansen, som jag hoppas borde komma med tiden.

De funderingar jag återkommer till är vart jag ska gå när jag behöver gudstjänst. Jag grejar inte ett eget andaktsliv och är fortfarande allergisk mot min egen kyrka. Ja t o m söndagsskolan ger mig blåsor i själen. Så vart finns kyrkor med ett för mig, smärtfritt uttryckssätt där jag kan softa då och då tills jag orkar hänga i en vanlig frikyrka igen om jag någonsin gör det? Badminton istället för cellgrupp är gött, men ibland behöver t o m jag lite förbön och möjligheten att få sjunga lite lovsång.

RSS 2.0