Vänner

När man grottar ner sig i sitt eget för länge. Ägnar sig åt isolerande aktiviteter som att jobba, med podcasts i örat som enda riktiga sällskap vecka efter vecka, det sätter sina spår. Familjen som den enda riktiga männskliga kontakten man har om man inte räknar alla hej man ger och tar med resenärer. Sexåringar är oftast inte de bästa lyssnarna (det är ju min roll att lyssna, uppmuntra och bekräfta). Rutinen smyger lätt in i ens äktenskap när barnen är ens fokus.

Att då få åka iväg, ta en ledig helg, gå på bröllop och träffa jättemånga människor man älskar och älskas av på en gång, då är det som att bryta vattenytan efter att ha varit allt för många minuter nere på botten. Syrebristen smög sig på mig utan att jag märkte det.

Gud känns plötsligt närmre, glädjen mer lättillgänglig, livet mer levande.

Vänner´s the shit
Trackback
RSS 2.0