musik och svart bälte

Jag har slutat att hitta sådär grym musik som sätter ord eller toner på ens känslor. Flera månader har gått med endast "gammalt" i spotifylistorna. Troligen för att jag mår bättre och hellre spenderar tid i gymet än framför datorn, men Mahognysession och secret sessions är ändå två grymma platser att hitta musiker på som legat och väntat på mig bland mina "bokmärken" på datorn.

 

Jag älskar ju det avskalade och plötsligt har jag den här videon fram för mig.

 

Det är väldigt skönt att inte behöva bry sig om varför man gråter. Jag har haft flera samtal den senaste veckan om att kroppen och hjärnan inte alltid känner varandra så bra. Man kan ha intellektuella känslor och man kan ha kroppsliga känslor, som inte hjärnan förstår. Ibland till en början, ibland aldrig. Förr var det omöjligt, nu är det nödvändigt. Jag är inte längre instängd i mitt eget intellekt. Det är ju ganska skönt för det var inte så jävla stort där till att börja med.

 

Mina känslor tar sig uttryck som de vill, ibland för att jag hamnar i ett samtal som jag inte längre vill ställa upp på (varken premisserna eller slutsatserna), ibland för att jag hör musik. Oftast har jag dock ingen aning.

 

Min stora utmaning är nu och har en tid, varit att inte fly, inte springa till bekväm mark, så fort jag känner saker jag inte kan definiera, analysera och motverka.

 

 

Jag har haft svart bälte i flykt sedan jag blev 10-12 år. Det är en destruktiv kampsport mot verkligheten, där man slåss med alla vapen och verktyg som finns tillgängliga.

 

Det är svårt när katorna sitter i ryggraden, att stå still.

Låta våg efter våg slå mot en utan att röra sig, inte en centimeter...

våg efter våg..

andas och våga känna


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0