The church is a scary place

Hade för en tid sedan, ett samtal om den rädsla som tvingas på blivande/nyblivna föräldrar. Omtänksam men omogen BVC-personal, som jag antar har drillats i statistik för spädbarnsdödlighet och att Sverige är bäst i klassen. Det är förståss för att föräldrar följer BVC rekommendationer, således hänger framtidens statistik och spädbarnens liv på att vi föräldrar fortsätter att göra det vi blir tillsagda. Ändamålen helgar ju medlen när det handlar om spädbarn. Man får vara glad för alla mer mogna barnmorskor som lite mer avslappnat anser att rädslan och oron föräldrar bär på, troligen påverkar deras roll som föräldrar och därför borde föräldrarna lära sig att lyssna mer på sitt sunda förnuft istället.

 

Men detta skulle ju handla om rädsla, inte om barnmorskor och mer specifikt rädslan kopplat till församlingen.

Rädslan som sprids är till för att få föräldrar att lyda de allmänna rekommendationerna i allt från ryggsovning och barnsäkerhet, till vad man kan äta som gravid. Ungefär samma rädsla som vi använder i frikyrkan för att få medlemmar att hålla sig till den ”sunda” läran. Rädslan för gnosticism, new age, liberalteologi och allmän ”osundhet” gör det lättare att få fåren att inte irra iväg från flocken. Vad den sunda läran betyder brukar skilja sig lite från kyrka till kyrka.

 

Renhet, sundhet och visionen om utopin, har skapat så många sekter (och diktaturer om man talar politik) att det är underligt att osund lära står så högt på listan över vad man vill kämpa mot i kyrkorna. Jag tänker att helighetssträvan, sanningen och radikalitet borde vara något vi tar i med mer försiktighet.

 

De som för mig de senaste åren varit mest radikala är aldrig de som varit de mest ”brinnande”. De har istället ofta ett lugn, de dömer alltid mer sällan än jag, de bär sina brister öppet och verkar betrakta helighet som något som mognar fram och aldrig något som uppstår genom att hyperventilera, skrika eller tala i tungor.

 

Hur lär man sig att pröva undervisning, om man är rädd hela tiden? Jag är helt övertygad om att rädsla alltid dödar urskiljning och dess mindre andliga kusin, det sunda förnuftet. Att bli anklagad för att vara en dålig, ansvarslös förälder, är ungefär lika attraktivt som att bli anklagad för att vara gnostiker eller kättare (orden sägs sällan högt, varken på BVC eller i frikyrkan, men nåde dig om du är en)

 

När rädslan för det osunda driver församlingen, finns det alltid några som gärna agerar andliga poliser. När spontanitet, det profetiska, eller bara allt för fria tankar börjar uttryckas, då kommer de andliga poliserna precis som ett medborgargarde och vill skapa trygghet.

 

Fy helvete för en trygg församling!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0