Sekttendens del 1

I ivern efter väckelse är det lätt att börja räkna på siffror och då slutar människor att vara människor. En av de största outtalade lögnerna i de kyrkor jag sett, är att icketroende inte har någon urskiljning. Sanningen är dock att de oftast kan känna på mils håll, ifall de bara är viktiga i egenskap av medlem nr x, eller om vi bryr oss på riktigt. Det finns de som är så hungriga att få tillhöra ett sammanhang eller som längtar så efter Gud, att de offrar sig trots den där magkänslan som egentligen säger ”håll dig undan”.

 

Det är stor skillnad på familjemedlem och bara medlem. Vi är grymma på medlemmar, men när det kommer till adoption är vi lite som de där småländska föräldrarna som tröttnade och skickade hem sin dotter till sin biologiska släkt i Gambia. Vi kan låtsas en tid, men börjar det kosta på riktigt och personen är seg med att anpassa sig, då vore det kanske bäst att returnera ungen. Vi har ju lekt den trevliga artiga medlemsleken hela vårt kristna liv, låt oss inte bli vänner på riktigt nu, då det blir jobbigt. Måste det verkligen kosta? Ska jag spendera resten av mitt liv med att bli vän med och ta hand om oupprättade människor som älskar att fly från sina problem, bli sårade och bittra på varandra, gifta sig med fel personer, ta droger och/eller bli "yrkesmanipulerare" djupt involverade i församlingspolitiken.

 

Hur många av de församlingsmedlemmar jag känner har jag lärt känna privat på djupet? Inte bara ytlig medlemsvänskap för att vi var i samma diskgrupp på ett läger eller för att vi sitter i samma råd. Vi vet inte hur man bygger riktiga relationer med medlemmar i kyrkan och då är det inte så konstigt när vi inte heller kan bygga riktiga relationer med nya medlemmar eller med människor utanför kyrkan. Vi tar ju på oss våra officiella kyrkomasker. ”Jag är välartad, fin och frikyrklig” och ingen tycker egentligen om känslan av plast. Det är ingen bra början att ljuga för varandra i några år och sedan försöka bli vänner på roktigt, eller ens försöka vara med i samma cellgrupp och "dela livet" utifrån att "vi är ju ändå syskon". Det är inte så konstigt att förbön är så viktigt i kyrkan. Den finns ju där för att upprätthålla en fasad av en "innerlig och äkta relation".

 

När man håller för hårt i människor finns det alltid andra motiv bakom än den nya individens bästa. Att bygga en stor församling, att bli en framgångsrik pastor, att uppfylla visionen eller lösa ekonomin. Jag tror att vi måste vara mer intresserade av att möta människors behov och verkligen visa dem kärlek, än att få dem frälsta och vakuumförpackade, for easy storage.

 


Kommentarer
Postat av: Lovén

Sjukt sant men svårt!

2011-09-11 @ 22:13:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0