Rädsla igen

När jag bodde i Zarie kom det ut en familj som var rädd för det mesta. Rädd för solen, rädd för att dricka vattnet, rädd för att bada i vattnet, rädd för amöbor, bakterier, parasiter, insekter och sjukdomar. Ja och annat som normala ansvarfulla svenskar skulle vara rädda för, då rädsla är ett så effektivt skydd. Vi är ju ändå världsmästare i rädsla.

 

Jag avskyr rädsla. Jag vill inte vara rädd. Ibland blir jag rädd att jag är så mot rädsla att jag kommer att sitta där, biten i arslet av nått som alla andra var sunt rädda för och undvek.

 

Nej jag lever fastklämd under min avsky för rädsla och den rädsla som lamslår mig. Jag tänker att min Rädsla med stort r, är den rädsla jag har för att misslyckas. Min enda verkliga rädsla försöker jag intala mig, då den ofta kväver mig med all sin förlamande kraft. Men det är bara önsketänkande, jag är rädd för skit mycket saker.

 

Jag är rädd att jag skall misslyckas som pappa och på allvar fucka up min barn, jag är rädd att jag skall ge vidare alla mina rädslor till dem (jag ärvde ju rädslor från min far). Jag är rädd att vemodet i slutändan blir ett självändamål när processen borde ta slut. Jag är rädd att kärleken som jag anar där på andra sidan, ska vara för jobbig så att jag ger upp. Jag är rädd att jag aldrig kommer att syssla med de saker jag verkligen är bra på. Jag är rädd att jag just nu skär bort teologi som är viktig på riktigt. Jag är rädd att min osäkerhet och mitt munbajsande kommer att lämna mig socialt avig resten av livet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0