Sekttendens del 1 +

Jag har beslutat mig för att fira även om det mesta av vår församlings frukt, skulle hamna i andra kyrkor till slut. Både för att det är förbannat jobbigt att träna nya lärjungar och för att vi faktiskt bar lite frukt. Så länge de fått en tro på Gud och hittat en gemenskap de trivs i. Fast det riktigt sjuka vore väl om vi fortsatte att bygga relationer med folk som valt att gå med i en annan kyrka, då skulle det på sikt kunna uppstå problematiska band mellan församlingarna i stan och vi är ju så upptagna med att ignorera varandra... och titta lite snett.


Frälst ja(g) härligt frälst

Vari ligger frälsningen?

Den lyfta handen, att man bett med i en ”frälsnings bön”, att man inte försummar de gemensamma samlingarna, att man är kyrkvärd, att man blev blöt under religiösa former, vittnandet med tillhörande bible bashing...


Ärligt vet jag inte hur man blir frälst, men jag vet att många karismatiska bibelskolor gärna vill att man fyller i datum för just det i ansökningspapperna. Shit vilken press egentligen. Tänk att det första man ska göra, innan man börjar bibelskola, är att titta på sitt liv och bedöma vilken dag Gud räddade en. Utan att ha fått del av undervisning i teologi ska man alltså avgöra när man slutade vara på väg mot helvetet och plötsligt var på väg mot himlen. Ett datum som jag tänker att bara Gud kan känna till eftersom det är han som tagit beslutet. Fast så vårdslöst kan man väl inte uttrycka det, det är ju inte ett beslut direkt, utan en dom, med komplicerade detaljer i grunden, som hjärtats plats i relation till sonen och den egna syndens förträffliga syndighet och total omvändelse från densamme.

 

Nej mitt svar som baptist måste väl bli: Jag föddes frälst, men vid lämplig ålder mellan 7 och 13 försvann min barnsliga oskuld och jag blev då ansvarig för min egen tro den ledde mig mot helvetet, tills jag en dag (kommer inte ihåg vilken), tog beslutet att Jesus var min grej. Räcker det?

 

Inte nog med det, man ska ju också fylla i vilket datum man blev doppad i Hugsvalaren. Jag har behövt över 30 år på mig för att fatta att jag inte har den blekaste aning om när jag blev frälst, hur ska jag då ha en aning om Hugsvalarens genomblötande av mig. Ska jag räkna det efter när det första av tecknen visade sig? En del menar att det sker när man blir frälst, andra att det inte är så noga bara man är det.

 

När jag blev rituellt doppad i vatten av en baptistpastor är lätttare, för det står det nog om i någon årsberättelse från början av 90-talet och det är ju alltid nått.

 

Min tanke är i alla fall att dessa två frågor borde vara examensprov efter att jag gått bibelskola och inte vara med bland intagningsfrågorna.

 

1. Svara på frågan när blev du frälst? (max 5000 ord)

2. Svara på frågan när blev du andedöpt? (max 3000 ord)

 

Jag måste nog gå bibelskola igen, för jag kan ju inte svaret. Fast jag blir nog inte antagen för jag kan inte svara på intagningsfrågorna. Jag kanske kan komma in på THS så att de gör en ärbar samfundskyrkan-teolog av mig istället. Studenterna på THS måste nog inte veta vilket datum de blev frälsta.


Rädsla igen

När jag bodde i Zarie kom det ut en familj som var rädd för det mesta. Rädd för solen, rädd för att dricka vattnet, rädd för att bada i vattnet, rädd för amöbor, bakterier, parasiter, insekter och sjukdomar. Ja och annat som normala ansvarfulla svenskar skulle vara rädda för, då rädsla är ett så effektivt skydd. Vi är ju ändå världsmästare i rädsla.

 

Jag avskyr rädsla. Jag vill inte vara rädd. Ibland blir jag rädd att jag är så mot rädsla att jag kommer att sitta där, biten i arslet av nått som alla andra var sunt rädda för och undvek.

 

Nej jag lever fastklämd under min avsky för rädsla och den rädsla som lamslår mig. Jag tänker att min Rädsla med stort r, är den rädsla jag har för att misslyckas. Min enda verkliga rädsla försöker jag intala mig, då den ofta kväver mig med all sin förlamande kraft. Men det är bara önsketänkande, jag är rädd för skit mycket saker.

 

Jag är rädd att jag skall misslyckas som pappa och på allvar fucka up min barn, jag är rädd att jag skall ge vidare alla mina rädslor till dem (jag ärvde ju rädslor från min far). Jag är rädd att vemodet i slutändan blir ett självändamål när processen borde ta slut. Jag är rädd att kärleken som jag anar där på andra sidan, ska vara för jobbig så att jag ger upp. Jag är rädd att jag aldrig kommer att syssla med de saker jag verkligen är bra på. Jag är rädd att jag just nu skär bort teologi som är viktig på riktigt. Jag är rädd att min osäkerhet och mitt munbajsande kommer att lämna mig socialt avig resten av livet.


Sekttendens del 1

I ivern efter väckelse är det lätt att börja räkna på siffror och då slutar människor att vara människor. En av de största outtalade lögnerna i de kyrkor jag sett, är att icketroende inte har någon urskiljning. Sanningen är dock att de oftast kan känna på mils håll, ifall de bara är viktiga i egenskap av medlem nr x, eller om vi bryr oss på riktigt. Det finns de som är så hungriga att få tillhöra ett sammanhang eller som längtar så efter Gud, att de offrar sig trots den där magkänslan som egentligen säger ”håll dig undan”.

 

Det är stor skillnad på familjemedlem och bara medlem. Vi är grymma på medlemmar, men när det kommer till adoption är vi lite som de där småländska föräldrarna som tröttnade och skickade hem sin dotter till sin biologiska släkt i Gambia. Vi kan låtsas en tid, men börjar det kosta på riktigt och personen är seg med att anpassa sig, då vore det kanske bäst att returnera ungen. Vi har ju lekt den trevliga artiga medlemsleken hela vårt kristna liv, låt oss inte bli vänner på riktigt nu, då det blir jobbigt. Måste det verkligen kosta? Ska jag spendera resten av mitt liv med att bli vän med och ta hand om oupprättade människor som älskar att fly från sina problem, bli sårade och bittra på varandra, gifta sig med fel personer, ta droger och/eller bli "yrkesmanipulerare" djupt involverade i församlingspolitiken.

 

Hur många av de församlingsmedlemmar jag känner har jag lärt känna privat på djupet? Inte bara ytlig medlemsvänskap för att vi var i samma diskgrupp på ett läger eller för att vi sitter i samma råd. Vi vet inte hur man bygger riktiga relationer med medlemmar i kyrkan och då är det inte så konstigt när vi inte heller kan bygga riktiga relationer med nya medlemmar eller med människor utanför kyrkan. Vi tar ju på oss våra officiella kyrkomasker. ”Jag är välartad, fin och frikyrklig” och ingen tycker egentligen om känslan av plast. Det är ingen bra början att ljuga för varandra i några år och sedan försöka bli vänner på roktigt, eller ens försöka vara med i samma cellgrupp och "dela livet" utifrån att "vi är ju ändå syskon". Det är inte så konstigt att förbön är så viktigt i kyrkan. Den finns ju där för att upprätthålla en fasad av en "innerlig och äkta relation".

 

När man håller för hårt i människor finns det alltid andra motiv bakom än den nya individens bästa. Att bygga en stor församling, att bli en framgångsrik pastor, att uppfylla visionen eller lösa ekonomin. Jag tror att vi måste vara mer intresserade av att möta människors behov och verkligen visa dem kärlek, än att få dem frälsta och vakuumförpackade, for easy storage.

 


A double minded man

Jag vet intellektuellt att jag är älskad av Gud. Jag har upplevt hans kärlek starkt, flera gånger.

 

Djup ner i min själ, på botten, dit det är svårt att nå, där vet jag också att min svartaste skit, min oduglighet, mitt hycklande och min egoism, gör mig fullständigt omöjlig att älska, även för Gud.

 

Jag vet att det inte är sant, men det vet inte min själ.

 

Ur denna rävsax föddes 9 års religiös prestation och misslyckat slavande för att få Guds och alla andras godkännande och bekräftelse. Det är nu 12 månader sedan jag slutade anstränga mig.

 

Här följer min process i månader

 

Det är…

13 månader sedan jag slutade undervisa och predika

12 månader sedan jag slutade läsa bibeln

12 månader sedan jag slutade be regelbundet

12 månader sedan jag slutade gå på gudstjänst

12 månader sedan jag slutade läsa pappersböcker

11 månader sedan jag slutade sjunga lovsång

11 månader sedan jag slutade profetera

10 månader sedan jag slutade bära andra människor på mina axlar

10 månader sedan jag avsa mig min kallelse (vill Han får Han kalla mig igen, fritt från prestation)

10 månader sedan jag slutade lyssna på predikan/undervisning

9 månader sedan jag slutade bära församlingen på min axlar

8 månader sedan jag slutade vara absolutist

8 månader sedan jag slutade skämmas

8 månader sedan jag började svära

8 månader sedan jag började låta endast tiden, begränsa mitt tv-spelande, samt film och tv-serie tittande. Istället för mitt dopade religiösa samvete.

6 månader sedan jag lyssna på lovsång igen utan att må illa

6 månader sedan alkohol slutade att vara särskilt intressant (jag blev mätt)

5 månader sedan tv-spel slutade att ta det mesta av min fritid (jag blev mätt)

3 månader sedan tv-serier slutade att ersätta det ”tomrum” tv-spel lämnat i min fritid (jag blev mätt)

3 månader sedan jag tog paus som församlingstjänare (min sista kyrkplikt, som jag av någon anledning inte kunnat avsäga mig tidigare)

2 månader sedan film slutade att vara en viktig del av min veckorutin (jag blev mätt)

2 månader sedan jag hade min sista verkliga ångest

1 månad sedan läste jag en hel kristen ljudbok utan att må illa

 

 


Onans testamente

Det här inlägget har jag gommlat hela sommaren, men det författades nu efter en timmes insomnia då jag vaknat av en synnerligen läskig scen från en zombieactionrysare som smugit sig in i mitt annars ganska beskedliga drömliv.

Jag vill nu varna känsliga läsare. Har du fortfarande glada och nostalgiska minnen från ditt ungdoms konferensande och lever på besluten du tog där, läs inte.

 

När går predikan från peptalk till masturbering?

 

 

Jag tycker det är spännande med talare speciellt på ungdomskonferenser.

Man kan sammanfatta mina tankar på olika sätt, här följer två. Först en snällare kort, sedan en längre.

 

Ibland är det bästa som kommer av gästpredikanter, relationerna som byggs mellan ledare efter mötena.

 

Man kan också säga att, ibland är personer grymma på att ”bygga” hemma, men det betyder inte att deras predikan kommer att sträcka sig längre än ”relevant frikyrklig ungdomspredikan 1a”.

 

1a har med potential, gåvor och vittnande att göra och är lite som studentsången. Nej inte den långa som man övar i aulan utan den korta som man inte behöver öva på i aulan. Den som skriks från lastbilsflak och slutar med svordommar. (byt ut ”vi har tagit studenten” med ”vi har tagit emot Jesus”)

 

1b är lite mer edge, och har ca 1/3 reproach och eller svavel. Det brukar vara en bra omväxling efter konferenser med mycket 1a. De är de ”utmanande” gästerna.

 

1b kan sammanfattas så här:

Du är fruktansvärt underbart skapad så gå nu för helvete ut och vittna med dig ditt lilla pervo, allt är möjligt, du kanske inte alltid är bäst men Jesus är bäst, räck upp handen amen.

 

(alla 1a och 1b börjar i 90% av fallen med: KYRKAN ÄR DEN ROLIGASTE PLATSEN PÅ JORDEN ELLER HUUUUUR?!)

 

Jag brukar svindla i tanken när jag tänker på frukten som måste växa i ungdomarnas liv efter en sommar med 1a och 1b.

 

Ungdomarna åker sedan hem till sina församlingar där ungdomsarbetet består av tre mobbade tonåringar som på fredagar äter resterna av söndagens kyrkkaffe dricker röd saft och skäms för att de inte ser eller känner sig lika coola som ungdomspastorerna från sommaren och för att inte en jävel på deras skola är intresserade av att uppleva att kyrkan är den roligaste platsen på jorden eller att Jesus är bäst och att allt är möjligt om man tror lite mer.

 

Meeeen, vi blåser nog bort skammen i dessa ungdomar med lite peppig lovsång och mer 1a och 1b till nyår.

Som om skammen förra konferensen skapade, är dessa ungdomars stora problem.

 

Onanins cirkel är sluten. Amen

 

(Blev du illa till mods av mitt exempel av ungdomsarbetet vill jag upplysa dig om att jag växte upp i ett sådant ungdomsarbete och Seinfeld har sagt att judar får driva med judar.)

 

 


The church is a scary place

Hade för en tid sedan, ett samtal om den rädsla som tvingas på blivande/nyblivna föräldrar. Omtänksam men omogen BVC-personal, som jag antar har drillats i statistik för spädbarnsdödlighet och att Sverige är bäst i klassen. Det är förståss för att föräldrar följer BVC rekommendationer, således hänger framtidens statistik och spädbarnens liv på att vi föräldrar fortsätter att göra det vi blir tillsagda. Ändamålen helgar ju medlen när det handlar om spädbarn. Man får vara glad för alla mer mogna barnmorskor som lite mer avslappnat anser att rädslan och oron föräldrar bär på, troligen påverkar deras roll som föräldrar och därför borde föräldrarna lära sig att lyssna mer på sitt sunda förnuft istället.

 

Men detta skulle ju handla om rädsla, inte om barnmorskor och mer specifikt rädslan kopplat till församlingen.

Rädslan som sprids är till för att få föräldrar att lyda de allmänna rekommendationerna i allt från ryggsovning och barnsäkerhet, till vad man kan äta som gravid. Ungefär samma rädsla som vi använder i frikyrkan för att få medlemmar att hålla sig till den ”sunda” läran. Rädslan för gnosticism, new age, liberalteologi och allmän ”osundhet” gör det lättare att få fåren att inte irra iväg från flocken. Vad den sunda läran betyder brukar skilja sig lite från kyrka till kyrka.

 

Renhet, sundhet och visionen om utopin, har skapat så många sekter (och diktaturer om man talar politik) att det är underligt att osund lära står så högt på listan över vad man vill kämpa mot i kyrkorna. Jag tänker att helighetssträvan, sanningen och radikalitet borde vara något vi tar i med mer försiktighet.

 

De som för mig de senaste åren varit mest radikala är aldrig de som varit de mest ”brinnande”. De har istället ofta ett lugn, de dömer alltid mer sällan än jag, de bär sina brister öppet och verkar betrakta helighet som något som mognar fram och aldrig något som uppstår genom att hyperventilera, skrika eller tala i tungor.

 

Hur lär man sig att pröva undervisning, om man är rädd hela tiden? Jag är helt övertygad om att rädsla alltid dödar urskiljning och dess mindre andliga kusin, det sunda förnuftet. Att bli anklagad för att vara en dålig, ansvarslös förälder, är ungefär lika attraktivt som att bli anklagad för att vara gnostiker eller kättare (orden sägs sällan högt, varken på BVC eller i frikyrkan, men nåde dig om du är en)

 

När rädslan för det osunda driver församlingen, finns det alltid några som gärna agerar andliga poliser. När spontanitet, det profetiska, eller bara allt för fria tankar börjar uttryckas, då kommer de andliga poliserna precis som ett medborgargarde och vill skapa trygghet.

 

Fy helvete för en trygg församling!!


RSS 2.0