... när kvarnen inte mal

Mina ord är slut. De tog slut i början av oktober och det fanns inget intresse kvar av att varken prata eller skriva. Allt blev tyst på insidan och sakta men säkert slutade jag att bry mig alls, om församlingen eller så mycket annat överhuvudtaget. En ganska tung period och jag har ifrågasatt varför jag överhuvudtaget ska leva det här livet. Lite ironiskt att livslusten tar slut när orden gör det. Lite som att, så länge jag tycker och pratar så finns jag.

 

Jag är glad att det finns serbiska pastorer att ringa när det krisar.

Det är lite ljusare nu, men orden är fortfarande svåra att hitta få fram.


RSS 2.0