Det är synd att det läggs så stort fokus på synd

Efter korset, är skam och rädsla farligare för människan än synd, eftersom rädsla och skam stjäl den frihet vi fått.


Att tro på bön eller att tro på Gud

Att tro på bön ger gärna den där magiska känslan. Är man karismatisk behöver man böneprinciper. De ger en känsla av biblisk korrekthet, tro och kraft. Detta har väldigt sällan med faktiska bönesvar att göra, men är betydligt trevligare än den tröstlösa frikyrkoönskelistan som snarare är någon form av självspäkning och ofta pyser den lilla tro som ev finns.

 

De magiska böneprinciperna i korthet som jag känner dem.

 

Tungotal högt och lågt, tungotal ensam och i grupp, tungotal som krigsstrategi, tungotal som personligutveckling, tungotal som förbön, tungotal som universallösning när inget annat hjälper.

 

Vi har trons bön, som bara får uttalas en gång, annars har man inte tillräcklig tro för att be trons bön; sedan tackar man för bönesvaret tills det manifesterar sig.

Vi har uthållig bön, då man som bevis på sin tro, tjatar som änkan tills man får det man ber om.

Vi har befallande bön, gråtande ödmjuk bön al á ”hjälp min otro”, bön utan att bry sig om resultatet, det står Gud för, bön och fasta, bön utifrån en mall eller ett bibliskt exempel, t ex fadervårbaserad bön eller bön utifrån Daniels förbön för Israel etc.

 

Profetisk förbön är förståss när man väljer lämplig princip ovan och om det inte funkar, prövar man sig fram tills man får den rätta ”känslan” i magen. Tårar fungerar bra som ersättning eller tillägg till den rätta känslan. Tårar hos offret eller förebedjaren, det brukar inte spela roll vilket, i alla fall inte för förebedjaren.

 

Andra sköna grejer vi ägnar oss åt under rubriken profetiskförbön (är det ett sammanhang som inte är så profetiskt*, kallas det bara förbön.) är att be sina egna känslor, tillrättavisningar eller uppmuntran. Detta verkar vara speciellt frekvent hos människor som är känslomässigt förstoppade och har svårt att berätta för andra vad de känner. Att denna förbön gärna pendlar mellan uppmuntran och manipulation är väldigt intressant, speciellt då man själv blir utsatt för den.

 

Det är tydligen mycket vanligt att folk som genomgår någon form av kris i frikyrkan utsätts för detta. Förbönssituationen utlöses ofta av den oro som uppstår hos den blivande förebedjaren, när denna förstår att allt inte är ”seger”.

 

Därför säger jag konsekvent nej till förbön nu, utom i undantagsfall. Guds kärlek och allmakt verkar räcka för mig och är en så mycket mer angenäm upplevelse. Jag önskar att folk bara kunde ge mig en kram och säga att de tycker om mig, istället för att tvinga på mig sina svettiga förböner. Jag vill inte ha magknip å andras vägnar när mitt ”genombrott” uteblir; jag har alldeles nog med min egen process.

 

Detta inlägg tillåts bara skrivas med en liten glimt i ögat, men glimten är förståss olika stor beroende på dagsform.

 

 

*Menas ofta allt som inte är förberett tidigare eller som inte är genomtänkt. Saker som sägs eller utförs med stor inlevelse, eller med stor kreativitet och fantasi.


Min makt vs Gud

Att kastas från hårt bedjande, där alla genombrott och misslyckanden tillskrivs mängden bön eller brist på den samme, till en plats där Guds allmakt regerar och jag på sin höjd ber aftonbön med mina barn, är både mycket vilsamt och otroligt ångestladdat. Att lära sig släppa taget och sluta bära hela världen på sina axlar, är inte gjort i en handvändning, men det går. Både jag och världen verkar må bättre av det.


Brott och straff

Kraftlöshet, fördömelse och brist på kärlek är mycket allvarligare brott mot Gudsrike än liberalteologi. Vad jag kan se, uppstår ofta liberalteologi, när kärleksfulla människor upptäcker att vi saknar det första men har överflöd av de två andra.


RSS 2.0