to hell with it all

När blev helvetet en av grundpelarna i evangeliet? Det glada budskapet: ”turn or burn”

Jag är så otroligt ointresserad av helvetet. Trots det har jag plötsligt gått i mer än en månad och grubblat över konceptet.

 

Det är fascinerande att märka hur hårt helvetet bränts in i mig. Jag känner mig ganska kättersk när jag börjar ifrågasätta det här.

 

Jag har stött på några kristna sammanhang med ganska extrema helvetes betoningar.

 

Min personliga favorit, måste vara de sammanhang där tron på helvetet är en del av frälsningskravet. Om man inte tror att alla som saknar en ”personlig” tro på Jesus, ska plågas vid fullt medvetande i all evighet, då kan man inte vara frälst. Alltså det är i princip lika viktigt att tro på en, fruktansvärd evig tortyr för otroende, som att tro på Jesus. Jag riskerar snart att inte längre vara frälst i de kyrkorna.

 

När jag istället för att prata teologi med människor, läser det som bibeln faktiskt säger om helvetet, så framträder en väldigt tunn bild som lämnar väldigt mycket mer att önska. (nej jag läser fortfarande inte bibeln, jag har lyssnat på ljudbok, och jag antar att det är ett framsteg det också)

 

Helvetet verkar fungera som en motivation för att få folk att evangelisera. Jag tror att vår gud har blivit väldigt liten när vi måste skrämmas ut på gatorna för att sedan helst skrämma in folk i kyrkan.

 

Jag tro att rädsla är från helvetet (inte den sunda rädsla, som uppstår när ens 1åring försöker slicka i sig glassplitter från golvet utan den andra). När vi tar in rädslan oron och ofriden i kyrkan och börjar använda dem som verktyg, subtilt invävt i kulturen eller helt öppet i skrämselpropaganda spelar ingen roll; då tror jag att vi har bjudit in helvetet på den plats där himlen borde regera.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0