Att pröva eller prövas... det är frågan.

 

 

Såklart (som i Alfonsböckerna) börjar veckan då jag ska skriva mer positivt på bloggen, med att helvetet bryter lös, men låt oss inte fokusera på det, det finns roligare saker att fokusera på, som min egen klantighet. Jag har en vän som heter som en superhjälte och som är ihop med en annan superhjälte, men min vän har en far som har en förmånsbil på sitt jobb. Han hade en diesel. Såklart, var det väldigt roligt att han fyllde bensin i den, inte en gång, utan tre gånger (det kan ha varit två, men det är roligare med tre och min mor har alltid sagt att man inte skall förstöra en god historia med sanningen) och körde iväg med den, då mår inte motorn så bra. Han valde efter tre motorhaverier att byta tillbaka till en bensinbil. Jag skrattade gott för jag har ju aldrig tankat fel och jag kör ju diesel hela tiden.

 

I helgen skulle jag skjutsa min svägerska med barn (två) till huvudstaden. Hon tänkte ta tåget, men jag ville erbjuda mig, ”det blir trevligt och vi har inte bråttom, det blir väldigt billigt när jag lånar morsans diesel”.

Vi blir sena från början när bilstolarna skall hittas och monteras. Lagom till när vi kommer ut på motorvägen ser jag att vi behöver tanka. Jag skjuter lite på det, bestämmer mig för Köping (det måste vara ett bra ställe, Filip eller Fredrik kommer väl därifrån?). Måste ha en Jetmack. Samtalet är intressant och jag är i tanken redan framme på Arlanda, tar det gröna handtaget av bara farten, spänner upp flärpen och pratar genom dörren, vänder mig mot mätaren och hajar till. Shit va dyrt det blir, tur att det är en dies AAAAAA. Bajskorv, svär jag. Ringer mor, nej 10 liter i en 55 liters tank är ok, då kan man späda ut sin dumhet, min dumhet skriker ut från mätaren 37 liter!! Jag hör mitt eget skratt eka i huvudet, från när jag skrattade åt superhjältens far. Barnen i bilen sover fortfarande, inte så länge till. Jag knuffar, ber om hjälp, igen och igen, först lovas hjälp av en ”pizzakille”, hans mekanikerpolare på pizzerian säger dock att det är lönlöst, allt som byggts efter år 2000 är omöjligt att slanga ur, om man inte förstör spärren. (barnen har vaknat och de tröttnar fort på att vänta) Vi möter ändå en kille med eget racinggarage som ger oss intrycket av att han kan sin skit, trots att han bryter på brett köpingsmål. Han vet inte vad han gör, han förstör sin favoritslamsug till akvariet, (jag hör hans guppys skrika när de inser att de kommer att drukna i sin egen avföring) han får än då inte in slangen, vi tittar misstroende på varandra svägerskan och jag. Var är hans utlovade ”racinggrejer”. Jag svär igen: bajskorv. En halvtimme har gått och jag skulle ha kunna ringt assistans, för minst 35 min sedan. Jag ringer assistans, bilen måste bärgas och det ingår gratis hyrbil i nybilsförsäkringen (jag tackar Gud i några sekunder). Bärgningen kommer 30 min senare. Hyrbilsjouren ska ta 7 min och tar 27 min. Vi får en väldig fräsch V50, inte diesel, men etanol (det är det blå handtaget). Jag kommer aldrig tanka fel igen, tänker jag, i alla fall inte på flera månader, läggs till av en liten inre röst, jag tror att det är ödmjukheten, men jag är inte säker.

Jag får ett sms från en vän jag hunnit ringa medan vi väntat, han skrattade åt mig i luren, nu citerar han bibeln Pred 7:10 ”grämelse bor i dårens hjärta”. På min 10 i topplista över saker jag just då längtar efter och behöver, står inte, att få bibelord på att jag är en dåre, särskilt högt.

 

 

Jag är hungrig, vi stannar på ICA Maxi i Köping, jag köper två pastasallader, bakeoffbröd med oliver (denna styggelse smakar himmelskt när man är tillräckligt hungrig) och äppeljuice till barnen. Jag äter inte jag svullar. Vi kör. Kisspaus, det blev kris, vi tog refugen på motorvägen. Bajspaus på en mack, samma barn. Vi börjar nu närma oss storstaden. Bilen är byggd av ett amerikanskt företag (fd svenskt och nu mera kinesiskt) som gjort sig känt för att bygga väldigt säkra bilar. Det som är säkert är att bilen är byggd för att inte bara, kunna köras fort, utan för att man skall ska köra fort, ja t o m, behöva kämpa för att INTE köra fort; och en annan sak som är säkert är att etanol är ungefär lika effektivt som diskmedel från eldorado eller euroshopper. Det krävs fruktansvärda mängder för att jobbet skall bli gjort, speciellt när man jämför med det som man kan få från det där svarta handtaget på macken, som liksom fortsätter att håna mig i min tanke. Jag ”hör” ett slurpande ljud i tanken medan jag kör. Ett av barnen gråter, pratar och gråter igen, jag fattar inte italienska. När barn ropar på Ulrik är det dock universellt, bortanför alla kulturella och språkliga barriärer. Barnet ropar igen på Ulrik och spyorna skvätter. Denna fräscha hyrbil har förvandlats till ett fängelse som plötsligt går närmare 150- 160 än 120 km/h. Allt jag vill är att komma fram. Illamåendet smyger sig inte på, det klampar in i mitt medvetande som det ägde stället. Barnet får nya kläder och hamnar i framsätet i mammas knä. Snart förstår alla att den som det är synd om är syster, som sitter väl fastspänd i en svensk bilbarnstol, några ynka centimeter från äppeljuice och bakoffbröd på återbesök. Hon gråter inte hon skriker. Jag förlorar allt logiskt tänkande och får för mig att jag missat en skylt och en avtagsväg. Vi vänder i onödan och åker en kvart tillbaka på motorvägen åt fel håll, för att sedan göra en galen vändning på en vändplats för utryckningsfordon.

 

Kör 25 min tillbaka. Hittar rätt, medan vi med en ”lätt panik” försöker sjunga i bilen, för att lugna flickebarnet. Bland sångerna som sjungs återfinns ”pippisången” samt nått med Emil. Barnet som spytt älskar allt associerat med Astrid. Han sjunger först en strof ur pippisångens refräng om och om och om och om igen, fast sjunga är inte rätt, han överröstar sin syster i mitt öra. Sedan byter han till att härma Emils pappa. EEEEMMIIIIIIIIIL fast med italiensk brytning, igen och igen, Emils pappa är verkligen arg. Det kunde varit sött om han suttit i baksätet i en ren bil och vi hade varit i tid och hans syster varit glad och jag inte varit en biblisk dåre. Nu är det inte sött och jag döper resan till ”the road trip from hell” och jag svär tyst (bajskorv) över Astrids skapelser. Jag inser också att jag är en ond människa som tänker så här om barn och om Astrid, jag bryr mig inte, inte just då.

 

Vi kommer tillslut fram och jag har aldrig varit så trött efter 6 timmars resa, i hela mitt liv och jag är ändå yrkeschaufför. Jag har som jobb att varje lönehelg trycka in ca 75 st jättefulla småortsbor i en buss med plats för 50 och köra dem från den lite större orten, där dansochbarhaket finns, tillbaka hem till den lilla orten. Spyor och skrikande sång är vardagsmat.

 

På hemvägen efter en uppfriskande fika och teologi- rast hos min ex pastor, lovar jag mig själv att aldrig mer köra små barn till huvudstaden i en bil, men jag vet att jag ljuger.

Sån är jag, full av grämelse, dåren som ljuger för sig själv, då... är jag äntligen redo att skratta lite jag också.


Kommentarer
Postat av: Amanda

Det här var det roligaste jag läst på bra länge!

2010-05-16 @ 10:36:28
Postat av: JEB

Kul att det glädjer någon ;)

2010-05-16 @ 18:07:22
URL: http://jebtolken.blogg.se/
Postat av: Steph

Åh! Roligt! Men lite synd om dig var det.

2010-05-17 @ 01:14:12
Postat av: Martin

Jag kommer ihåg en annan road trip from hell. Det var när jag följde dej och din fru för att packa lite snabbt. Vi åkte vid 9 på morgonen och kom hem kl 12 på morgonen dagen efter...

2011-07-15 @ 15:44:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0