Experimentet

När jag funderade på att börja blogga var det dels för att prova en sak, dels för att det är roligt att skriva av sig. Jag tänkte först kalla bloggen för experimentet, för att se lite vad som skulle hända om jag faktiskt skrev ner allt som jag blev arg, upprörd eller passionerad över, ja det som bubblade upp helt enkelt. Ett enskilt ämne att uppröras över kan naturligtvis vara ok, men nu blev det fort dålig eftersmak, som gör sig påmind varje gång jag loggar in på bloggen; och då har jag ändå censurerat ganska hårt vilka inlägg som fått publiceras och ibland skrivit några trevligare inlägg. Det var inte den stora läsarkretsen som påverkat (eftersom det inte finns någon sådan), utan mer att det som jag skriver ändå skriker mycket högre, än om man säger samma sak mellan fyra, sex ögon så där. Man kan säga att det var ett experiment kring min personliga helgelse. Om jag förstärker det jag normalt gör helt vanemässigt, vad händer då? Jag har funderat en hel del på vad som skulle hända med min inre självbild om jag blev filmad dygnet runt ett par veckor och sedan få det visat för mig. Vad jag säger, vad jag gör, hur jag upplevs av andra. Jag vet ju att jag nästintill missbrukar starka och extrema utryck och åsikter; jag älskar att provocera. Ibland tänker jag att det är för att den svenska kulturen är så feg och tyst, att folk inte vågar prata om pengar, politik eller ens sina åsikter, om de inte är helt bekväma eller fulla. Det blir som en sårskorpa jag måste pilla på. Det provocerar mig lite extra när vi har denna fega, tysta och inåtvända kultur i församlingen, det ger mig på nått sätt ett inre rättfärdigande för att peta i det och provocera mina ”syskon” lite extra. Problemet är att jag ibland tappar kärleken till människorna, bakom och då trampar jag på en del tår som faktiskt inte ska skäras bort, utan ska sitta där, på folks fötter. Har jag verkligen rätt att trampa omkring på det här sättet hur som helst? Vad kommer jag undan med bara för att ”jag är så här som person”.

 

Jag får se om den här genomlysningen kan leda till en aning mer försiktighet och vishet (jag skall ju ändå bli trebarnsfar och fylla trettio i sommar; som om min ålder eller antalet barn, repeterat som ett mantra leder till personlig tillväxt och mognad =). Det svåra är bara vad man ska gör med all denna frustration och passion. Hur gör man med kärleksbudskapet när man tycker att Åseglass är vidrigt, men man pratar med någon som tycker om det. Den viktigaste, men mest obekväma frågan är; tycker jag att den goda glassen är godare för att jag får provocera, genom att uttrycka avsky för den äckliga sorten? Jag antar att det är dubbelt. Jag tycker både om njutningen av olika sorters mat, men jag anser även att de som bara ser mat som bränsle, som ibland har bonusen att vara god, kastar bort en av de viktigaste delarna av sitt liv, nämligen att njuta fullt ut. När jag skriver inser jag att det finns ett alter ego här inne som har ett messias komplex (jag skriver alter ego för det blir lite mycket på en gång att erkänna att hela jag har ett messias komplex). Jag vill uppfostra hela världen och om de inte vill uppfostras, kan ju i alla fall en provokation vara ett steg på vägen.

 

Nu ska jag hur som helst försöka vara lite mer personlig och positiv här på bloggen och sluta gnälla om det inte kan göras med kärlek och humor. I interaktion med riktiga människor ute i livet, antar jag att jag nu ska säga att jag ska försöka att i alla fall inte tappa bort kärleken och att jag även ska prova att tänka efter, några extra sekunder innan jag handlar eller talar. Vi får se hur långt det räcker.

 

Har nu misslyckats med min tredje sats surdegsbörd, med väl fungerande surdeg som jag fått av syrran. Ett av experimenten var ändå ätbart med potatis och honung, som jag kalljäste hela natten och bakade ut på morgonen innan jobbet, men det fanns ett och annat att önska. Nu är jag dock trött på att livet hela tiden ger mig skruvbollar och att mitt bröd ständigt tvingas jäsa för lång tid, så jag har satte en vetesurdeg som omväxling och nu ska jag testa lite mindre nyttigt bröd ett tag. Gjorde också galet goda bagels med manitoba cream här om dagen och det blir det mer av vill jag lova. Min fru kunde inte sluta äta upp dem.


PK fantasi eller antik fantasy

Millenium serien innehåller inte en enda riktig mänsklig karaktär. Allt är som en politiskt korrekt tonårsfantasi. Alla är antingen goda eller onda och alla onda är antingen pedofiler, kvinnomisshandlare, mördare eller makthungriga mansgrisar. Ingen av de goda har några riktiga försvårande drag. Torsten på förvaltningsskyddet verkar kunna böja allt, byråkrati, Sveriges lagar och hela polisväsendet, så att det passar Kalle Blomqvists vilja och syften. Nej politiskt korrekt smörja i bokform blir politiskt korrekt smörja på film, bara med ännu mindre finess förståss, som oftast när man överför böcker till silverskärmen. Om man ändå ska ägna sig åt fantasi och hittepå kan man ägna sig åt bättre grejer än IB affären på anabola och Pippi på LSD. Längtar efter att få läsa Clive Staples och John Ronald Reuel för min son fast det är några år kvar; och Frans Gunnar förståss, honom får man inte glömma.

 

Det var länge sedan jag läste en roman som verkligen var bra, fast så letar/läser jag inte så intesivt heller och läser mest biografier av/om döda predikanter istället, om jag inte läser böcker om barnuppfostran eller Bill Johnson. Ska nog ta och ladda ner hans nya som ljudbok på audible nu, sedan kan jag längta till jobbet igen.


ICA är bäst på plan

ICA suger ut producenterna, fast de gör det samtidigt som de erbjuder fräscha lokaler, ett "fantastiskt" utbud (bara i jämförelse med andra, annars finns mycket att önska) och trevlig service (med reservation för lokala avvikelser). Och det är ju klart, om jag var tvungen att ha bajs som prydnad i mitt hem, skulle jag vilja ha den gulddoppade varianten, utan tvekan. Jag behöver dock inte välja det, när det gäller alla varor, så nu fortsätter jag leta efter bra producenter i min närhet som jag kan handla av. Ägg, kött och mjölk, finns nära till hands och mjöl från bondens egen butik eller hos antroposoferna i Järna för deras New Agemjöl är fantastiskt.

 

Marginalerna för ICA-handlarna är ofta det enda som ökar när priserna stiger. Man skulle kunna säga att EUs jordbruksstöd betalat för ICA-handlarnas fina bilar och det är ju hedervärt. När Milko bestämmer sig för att höja mjölkpriset med en krona, bara till bondens fördel kan ju ICA vara trygga för de har ju arla som bästa vän. Arla knotar hårt mot Milko och menar att de bjuder in den tyska lågprismjölken i större uträckning. Jag köper helst svart mjölk från min loka missionförbundare, helt opastöriserad och ohomogen så det förslår, fast undertiden hejar jag på Milko. COOPs medlemmar på västkusten må vara radikala kommunister och seriöst vilse i mellanösternfrågan, men COOP som butik har fattat nått, när de väljer att sälja ekologisk mjölk för bara 5 öre mer än den vanliga.


Låt oss rädda världen!! ojdå ingen vill visst bo här.

Jag är rädd för att vår närmiljö straffas av vårt tveksamma ”klimatprojekt”. Det som sticker ut tydligast för mig just nu, är EUs beslut att förbjuda vanliga klassiska glödlampor. De glödlampor du fortfarande kan köpa i din butik är de sista som kommer att säljas inom EU (med undantag för de speciallampor som undantagits förbudet, inom industri och nischområden) .  Vi är mitt i utfasningen och vill du ha dem hemma får du bunkra. När lagren är slut är det hejdå trevlig, fullspektrums ljusmiljö, hejdå simpla enkelhet, och istället hej undermåligt ljus, hej miljöfarligtkvicksilver hej lampor i tusen valmöjligheter men aldrig den jag söker.

 

Ljuset har aldrig varit så inne som nu. Massor av seriös och oseriös forskning och olika behandlingar finns nu om och med ljus. Men vi har precis fått ett EU beslut på att inom väldigt kort tid, skall vi leva våra liv i ett ”halvljus”. Ett ljus där allt ser konstigt ut och passar mer som stämningsskapare i skräckfilm eller när man gör högskoleprovet än att leva i. Lysrörens existens borde ju för tusan begränsas, inte lagstiftas som det enda möjliga.

 

 

Ljuskvalitén är dock en liten parentes, om man börjar titta närmare på lågernergilamporna. Det som jag ser som betydligt viktigare, är den lavinartade ökningen av mängden kvicksilver i vår natur, som kommer av beslutet. Var tredje lågernergilampa kastas i vanliga soporna och majoriteten av Sveriges befolkning har inte ens koll på att det är kvicksilver i lamporna. Var är den stora kampanjen med samhällsinformation om lågenergilampornas kvicksilverinnehåll? Det är ju bra med ”panta mera” kampanjen, men kvicksilver är som jag förstått det, lite värre än plastflaskor och metallburkar i naturen. För att göra det hela ännu värre, så innehåller även lamporna elektronikskrot med allsköns komponenter som måste tas omhand på en miljöstation.

 

När man tror att det inte kan bli värre kan vi ju alltid slänga in den där konspirationsteorin som ingen vill tro på, nämligen den om strålning. Enligt de senaste rönen från olika europiska forskare, behövs en säkerhetsmarginal till en lågenergilampa vara minst 30 cm annars kan man inte så noga veta hur det påverkar oss. Med lite högre magnetisk strålning vet vi att muskler och nerver tar allvarligskada, med det där mellanläget behöver mer forskning. Jag vet!! vi kan ju alltid lagstifta om att alla måste ha det i hemmet innan vi vet resultatet.

 

Denna ”klimathets” som vi ser just nu, kommer att pressa igenom många beslut som vi kommer att ångra senare, där vår närmiljö och vi som bor i den, kommer att få betala priset. ”Climatgate” har inte ens fått våra största klimatkämpar att ta en andningspaus. Man har momentum och vägrar se behovet av försiktighet och helhetsperspektiv. Nu ska världen räddas även om det är en värld ingen vill bo i.

 

Var finns de nyanserade rösterna, de som vill ha ett helhetsperspektiv? De finns där tillsammans med de forskare som fortfarande vill forska mer kring solen, istället för att lägga alla pengar på datorsimulationer av växthusgaser och skräckfilm om issmältning. Det är som att man anar under ytan att folk anser att ändamålen helgar medlen. Det är ok med lite skräck lite rädsla, det är ju ända sättet att få bortskämda västerlänningar ombord på båten. Demokratin är ju så förbannat långsam utan panik.

 

Vad är det man säger om vägen till helvetet...

 

Det finns dock ett litet ljus i detta ljusmörker det är en svensk uppfinning som vi får hoppas hittar ut på marknaden inom överskådligframtid, en ljuskälla med en kolbaserad teknink istället för kvicksilver. Fast vi vet förståss inget än, om den slutliga lampans ljusspektrum.

 

Clara hann förståss först med sitt läsvärda inlägg.


Politisk skuld

Jag hörde på radio förra veckan. En socialdemokratisk lokalpolitiker i mellan Sverige var väldigt upprörd över den borgerliga alliansens nya infrastrukturbudget. 497 miljarder till vägar och tåg över en 10 årsperiod. Deras kritik går framför allt ut på att det inte blir några storsatsningar på snabbtåg. Man kan självklart ha en diskussion kring miljö, men det intressanta var när alliansens representant upplyste journalisten att alliansen i alla fall har en finansierad infrastrukturbudget, till skillnad mot Socialdemokraternas. Då svarar detta sossegeni att deras budget visst är finansierad, det som inte täcks av skatteintäkter, skulle man bara lösa genom ett lån hos riksgälden. Man kan säga vad man vill om regeringens politik, för den har allvarliga brister, men de försöker i alla fall minska statsskulden. Sossarna vill att vi styr landet på samma vettlösa sätt de själva styr sin privata ekonomi på, ta konsumtionslån. I stället för att köpa platt-TV på avbetalning kan man ju alltid köpa snabbtåg på avbetalning.


Det ÄR INTE glass

Kan vi bara en gång för alla komma överens om att vetesorbet (tapioka eller vad nu stärkelsen är gjord av) inte är glass, speciellt inte om den är smaksatt med rötad granarom. Glass behöver innehålla grädde, tyvärr är det en trend att glassen bara blir värre och värre. Ta GBs Card´or t ex. Maken till skit i lyxförpackning har jag nog aldrig sett. Jag gråter när jag inser att snart vet ingen i den yngre generationen hur riktig glass ska smaka.


Gammalt mjöl i påsen

Jag antar, efter två försök med surdeg, att mitt ekologiska rågmjöl är för gammalt då degarna inte förvandlas till chokladmousse, utan till skiktad äckelsmet. Det kanske inte behöver sägas men båda har åkt i slasken och som tröst plockade jag fram paketet med Manitoba Cream, som stått och väntat på en uppgift. Efter en heldag vid ”baktråget” har jag insett att mjölet är en nästan lika bra uppmuntran som B&Js. Manitoba Cream är ett, troligen importerat, mjöl av vårvete med tillsatser av extra veteprotein och askorbinsyra. Bakkemi när den är som bäst. Ärligt så struntar jag i om mjölet kommer från andra sidan jorden, det här är riktigt roligt. Man får köra degblandaren tills man är säker på att man förstört degen och skapat det förhatliga tuggummitillstånd man får på en vanlig vetedeg man kör för länge, för att istället upptäcka att degen är fantastisk och precis lagom knådad. Jag ska, så snart jag jobbar inne i stan igen, bege mig till ICA och hämta hem fler paket och en baguetteplåt måste nog beställas snart. Efter fyra rejäla satser bröd är tillfredställelsen nära nog total och jag vill tro att det inte är långt kvar tills vi bakat bort fabriksbrödet för alltid ur vårt hem.


Jag är en sär skrivare, lev med det.

Jag skriver, läser och lyssnar ständigt på det engelska språket och jag är ordblind i recovery. Om du inte visste det är space den största tangenten på tangentbordet och jag tänker inte längre skämmas, eller gå tillbaka och rätta. Jag är en särskrivare och kommer aldrig att sluta.


Det som gömms i snö

Det som töms i snö kommer fram... när den smälter. Jag inser att denna underbart snörika vinter, verkat vara så fantastiskt ljus och fin, för att egentligen bara gömma det faktum att hundägare saknar folkvett.

Vi har vant oss vid barmark halva vintern, (ibland hela) och då är det omöjligt att strunta i vad de fyrbenta kräken klämmer ur sig, man tar sitt ansvar med plastpåsen, för att inte behöva stå där med svansen mellan bena när andra promenerar förbi. När man däremot får en vinter med mycket snö, verkar den ha samma inverkan på hussar och mattar som dåligt utvecklad pressfrihet har på en del politiker.

 

 

När jag försiktigt hoppat mellan hundbajset på väg till jobbet den här veckan har jag påmints om hur det var att bo i ”lilla Paris” i Stockholm (läs: på lilla Essingen). Den plats där alla svenska Pariswannabes verkar ha samlats.

När det inte hade regnat på länge var promenaden till 4:ans buss, mer likt att hoppa hage, än en promenad. Jag vet inte om invånarna på lilla Essingen gjort gemensam sak, ett civilolydnadsprojekt för att få Stockholmsstad att importera en sådan där grön bajssugare på hjul från Frankernas rike, eller som fransmännen själva kallar ”mottocrotte”. Att man sprider bajset mitt i sin egen trivselzon verkar inte bekomma varken Parisare, tanter på Lilla Essingen, eller dessa vinteridioter som bor i min hemstad. Jag får väl glädja mig med att vintern är slut nu och att jag inte bor varken i Paris eller på Lilla Essingen längre, så folkvettet kanske kommer tillbaka när temperaturen stiger och snön inte längre finns kvar att gömma sin synd i.


Jag äter inte lamm av religösa skäl

Min snart fyraårige son funderar ibland på att bli vegetarian. Jag som är en stolt och lite militant köttätare, har haft flera ideologiska och som det visat sig, religiösa samtal med min son, om kött.

Allt började med hans stora intresse för djur. Han älskar djur, alla djur och speciellt får. Får är söta snälla och gulliga. När han började koppla ihop djuren med maten på tallriken, fick han starka samvetskval. Det stora problemet har dock varit att skinka och kyckling är så gott. När vi mitt i denna process läste om Israels uttåg ur Egypten då flippade han fullständigt. GUD ÄR DUM!! Det var det värsta han hört, Gud sa ju åt alla fäder att ta ett lamm och slakta det. Att det var för att alla förstfödda pojkar i dessa hem skulle överleva och en viktig profetisk bild som pekade på messias spelade inte någon roll. Vad jag en sa för att förklara så kunde inget ändrade på det fruktansvärda att lammen slaktades och på Guds befallning därtill.

Idag har min son accepterat att Gud är kärleksfull, men de är inte överens om lammen. Han vägrar benhårt att äta lamm. Att vi upptäckte svt play och fåret Shaun, har liksom inte hjälpt. Fåren har fått ytterligare plus på sitt konto och barnprogrammet har även hjälpt min son med en annan del av hans köttmoral. Han har nämligen alltid gillat bacon och bacon äter han med rent samvete, för grisar är nämligen väldigt elaka djur, (speciellt i fåret Shaun) så de "förtjänar" att bli bacon. Dessa TV grisar och bacon till raggmunkarna, är min sons enda erfarenheter av grisar (och en och annan skinkskiva) så jag kan ju knappast klandra honom. Nu när det är påsk blir det så underbart komiskt. Min son vägrar att delta i påskfirandet när vi ska äta lamm (det djur som ingen religion ser som orent) för att istället bara vilja äta fläsk.


RSS 2.0