1. Att älska eller inte

I mina tio principer för andlig hälsa, var den första, både den första att skrivas och den jag på nått sätt först växte ur, bara två veckor efter att listan var klar.

I don't love my neighbor. I've decided to stop trying. I want to respect and honor my neighbor.

Det var viktigt, då en av mina viktigaste ledord är ärlighet, oavsett om det jag känner går tvärtemot Bibeln. Ingen mer "blind tro" för att "det står skrivet". Jag tror på Bibeln, bara inte på att köra över mig själv för trons skull. Antingen får det växa fram eller så får jag klara mig utan det i mitt liv, hellre än att leva i lögn, medan jag väntar.

Idag känns kärleken närmre och mer möjlig. Jag är inte där en bara.


Den svettfria tron

Jag känner mig klar med FUBAR. Jag har inte ångest, jag har ord och jag hittar tillbaka till mer och mer som är mitt. Saker jag erövrat som är värt att behålla. Inte nödvändigtvis "sanningar" men erfarenheter som gett mig vishet och verktyg som gett mig frihet.

Jag är redo att pröva det svettfria livet på riktigt. Ett liv som utgår ifrån vilan i nåden, istället för resultatet av mina ansträngningar.


musik och svart bälte

Jag har slutat att hitta sådär grym musik som sätter ord eller toner på ens känslor. Flera månader har gått med endast "gammalt" i spotifylistorna. Troligen för att jag mår bättre och hellre spenderar tid i gymet än framför datorn, men Mahognysession och secret sessions är ändå två grymma platser att hitta musiker på som legat och väntat på mig bland mina "bokmärken" på datorn.

 

Jag älskar ju det avskalade och plötsligt har jag den här videon fram för mig.

 

Det är väldigt skönt att inte behöva bry sig om varför man gråter. Jag har haft flera samtal den senaste veckan om att kroppen och hjärnan inte alltid känner varandra så bra. Man kan ha intellektuella känslor och man kan ha kroppsliga känslor, som inte hjärnan förstår. Ibland till en början, ibland aldrig. Förr var det omöjligt, nu är det nödvändigt. Jag är inte längre instängd i mitt eget intellekt. Det är ju ganska skönt för det var inte så jävla stort där till att börja med.

 

Mina känslor tar sig uttryck som de vill, ibland för att jag hamnar i ett samtal som jag inte längre vill ställa upp på (varken premisserna eller slutsatserna), ibland för att jag hör musik. Oftast har jag dock ingen aning.

 

Min stora utmaning är nu och har en tid, varit att inte fly, inte springa till bekväm mark, så fort jag känner saker jag inte kan definiera, analysera och motverka.

 

 

Jag har haft svart bälte i flykt sedan jag blev 10-12 år. Det är en destruktiv kampsport mot verkligheten, där man slåss med alla vapen och verktyg som finns tillgängliga.

 

Det är svårt när katorna sitter i ryggraden, att stå still.

Låta våg efter våg slå mot en utan att röra sig, inte en centimeter...

våg efter våg..

andas och våga känna


Att komma ut..

Jag bearbetar just nu att komma ut som kättare på Facebook.
Sedan ett par veckor har jag plötsligt klivit i mina egna kläder igen. Jag är förändrad på många sätt, men jag ägs inte längre av processen. Jag äger min process. Det är ovant och galet.

För första gången på evigheter känns det som om jag kan andas djupt. Mina tankar lyder och gensvarar och jag har en röst igen. Jag kan formulera mig om tro. Jag har inte jättemånga svar, men jag tystnar inte längre och känner mig så där underlig, för att orden på nått sätt är slut. Jag har inte längre andlig afasi. Jag har ett bönespråk igen. Inte ett perfekt genomtänkt, men jag kan leva med mina böner. Jag har bett säkert 7 gånger den här veckan och ibland flera gånger på en dag.

Jag har den sista tiden läst och hört om vikten av ärlighet, mot sig själv och andra och känner att det är dags. Jag vill inte gömma mig längre. Jag känner för första gången kanske i hela mitt vuxna liv, att det som sker på insidan stämmer överens med vad jag lever ut. Det finns förstås alltid undantag då jag av respekt för folks tår kliver försiktigt, men jag är hel. Jag känner mig som EN människa istället för två eller tre. Det här är vila. Nästa steg känns naturligt. Att berätta öppet vad jag gått och går igenom, utan att provocera för provocerandes skull. (Det sköter jag här istället, när galen teologi av gammal vana ger sig till känna, felaktiga tankemönster dyker upp och behöver rivas.)


Att vara en välsignelse är fan ingen lek

Vi är ofta duktiga på att uppmuntra varandra i kyrkan, i alla fall om man jämför med alla arbetsplatser jag jobbat på. T o m plastig och plikttrogen uppmuntran kan vara bra om det är den enda uppmuntran man får.
(Har jag precis fått lite plikttrogen uppmuntran är jag nog inte lika nådefull mot den, men jag försöker att vara lite "glaset är halvfullt" här så...)

Att vara tacksam är också nått som, om vi (i kyrkan) inte är bra på det, så i alla fall pratar vi mycket om att vi borde vara bra på det. Att tala om välsignelse är ett sätt att vara tacksam. Vi är så välsignade...
Det är en bra utgångspunkt, jag har massor av välsignelser i mitt liv och jag är välsignad, även om jag får lite spyrapkänsla av att skriva det. Det jag under inga omständigheter ställer upp på det är att vara en välsignelse för någon.

På papper ser det här väldigt nice ut. Tacksamhet och uppmuntran i ett. "Du är verkligen en sån välsignelse för mig/oss/den här församlingen."

Saker som ser bra ut på papper är ofta påhittade i helvetet.

Verkligheten är den att den som just deklarerats vara en välsignelse har förlorat en bit av sin frihet. Hon kan nu inte ändra sig hur som helst. Var det ett frivilligt åtagande, var det tjänande? Plötsligt har hon nu människor som känner att de förlorar en välsignelse om hon byter riktning. Människor som mer än gärna ifrågasätter hennes beslut. En välsignelse som blir kvar på sin "post" får dock ofta lida än värre frihetsberövningar.
En välsignelse har ju ofta gåvor som nu är perfekta för mig/församlingen att dra nytta av. En välsignelse är ju en gåva från Gud. Det vore nästan oansvarigt av en god kristen att inte använda sig av gåvorna.

Så snälla låt mig slippa vara din välsignelse uttalat eller outtalat det kvittar.


Att gå långt med tung packning

Den här är fantastisk.
Varje gång jag försöker skriva nått om bilden blir det fånigt och överflödigt.

http://www.nakedpastor.com/2012/01/12/baggage/


En naken pastor

Jag hittade för tre dagar sedan en blogg från en fd pastor, med många erfarnheter och tankar som stämmer med mina. Hans val är inte mina val, men hans serierutor är ibland raka kopior från serierutor jag velat teckna själv under de två senaste åren, men är en för dålig tecknare för att realisera.
 
Här är några av mina favoriter.
http://www.patheos.com/blogs/nakedpastor/2012/08/you-were-better-before/
jesus liked you better before cartoon drawing by nakedpastor david haywardjumping through hoops cartoon by nakedpastor david hayward
http://www.patheos.com/blogs/nakedpastor/2012/08/hoop-jumping/
http://www.patheos.com/blogs/nakedpastor/2012/05/zombie-seminary-graduation/
zombie seminary graduationthe theology god cartoon by nakedpastor david hayward
http://www.patheos.com/blogs/nakedpastor/2012/07/the-theology-god/

Let's honor the assholes

Har förr läst om hur kyrkor bedöms av Gud. John Bevere skriver om det, bland andra. Kyrkor som klivit ut ur Guds vilja och syfte och de som inte har det. Det är svårt med titlar och kategorier. Problemet med att börja tala om teologi kring kategorier är att det som är lite missvisande när det gäller individen måste förenklas ännu mer och blir väldigt galet när vi applicerar det på kategorier. Om Gud ”lämnat” en kyrka vad skulle det betyda för individen. Gud är den enda som kan se på gruppen (kategorin) och individen samtidigt.

 

Jag prövar tanken att på vissa områden är alla sammanslutningar av människor på ett sett en kyrka. En grupp med gemenskap, kärlek och samhörighet utrycker Gud i den gruppen. Vi är alla hans avbilder. Det betyder inte att de är en kyrka i allt, men jag behöver en mindre svartvit bild av församlingar. Det finns kyrkor som är lika mycket eller lika lite en kyrka som föreningen som inte handlar om eller har på något sett med tro eller Gud att göra, då allt de existerar för är gemenskapen och samhörigheten. Det är dock inte så illa pinkat, för bra djup samhörighet och gemenskap finns det inte så mycket av där jag vistas i alla fall.

 

”Bra kyrkor” är ett stort djävla problem för mig. Jag behöver lägga bort bedömningen. Det är ok att ha en åsikt om varje film jag sett även om det inte är nödvändigt, men det finns inget syfte med att jag har en åsikt om kyrkor, inte ens de i min stad. Jag ser ingen funktion för bedömningar av väldigt mycket som jag förut spenderade otalig tid med att bedöma.

Bra, dåligt, svart, vitt, gott, ont, himmelskt, helvetiskt… sanningen som jag ser den nu är att allt är helvetiskt, hela bedömningssystemet jag skapat.

 

Jag har avsagt mig självförbättring. Jag tror det är från djävulen. Ska jag bli bättre måste det komma från Honom. Jag tror dock på att lägga bort. Jag har naturligtvis jobbat med massor av vardagsfrågor och föräldrafrågor, där jag försöker att bli en bättre…, men det bärs liksom upp av kärleken till min familj. Det som inte blir bättre efter svett, får jag be om förlåtelse för igen och sedan angripa från ett annat håll och många av mina mindre smickrande egenskaper som förälder t ex kommer jag nog aldrig ifrån. Självförbättring, som andlig disciplin håller jag mig dock borta ifrån.

 

Jag vill ta mitt första medvetna steg mot helgelse på flera år jag tänker försöka sluta döma, bedöma och kategorisera människor och kyrkor. Heder skulle vara grymt om det kunde bli mitt nya ledord. Det har jag förut bara varit bra på om jag älskat någon. Now I want to honor the assholes.

 

Jag har funderat på det här med kärleken som var själva grunden för min process och jag har hela tiden sett hur kärlekslös jag är, men jag har sagt att jag inte orkar ta det. Det kommer sen.

 

Det kommer fortfarande sen, men att hedra andra måste vara en bra bit på vägen.


Vänner

När man grottar ner sig i sitt eget för länge. Ägnar sig åt isolerande aktiviteter som att jobba, med podcasts i örat som enda riktiga sällskap vecka efter vecka, det sätter sina spår. Familjen som den enda riktiga männskliga kontakten man har om man inte räknar alla hej man ger och tar med resenärer. Sexåringar är oftast inte de bästa lyssnarna (det är ju min roll att lyssna, uppmuntra och bekräfta). Rutinen smyger lätt in i ens äktenskap när barnen är ens fokus.

Att då få åka iväg, ta en ledig helg, gå på bröllop och träffa jättemånga människor man älskar och älskas av på en gång, då är det som att bryta vattenytan efter att ha varit allt för många minuter nere på botten. Syrebristen smög sig på mig utan att jag märkte det.

Gud känns plötsligt närmre, glädjen mer lättillgänglig, livet mer levande.

Vänner´s the shit

Ny bok (ny för mig gammal för världen)

Det är svårt att byta världsbild/självperspektiv. Ben Kinsley kallade det för "the egodeath" i Skavlan, här om dagen/veckan (tittar på svt play och håller inte koll på sändningsdagar) Det kändes rätt, hälften av det jag trodde att jag var, håller på att ruttna bort. Det som var av värde känns plötsligt helt likgiltigt. Det slår över initialt förstås och motståndet är knappast balanserat och genomtänkt, eller särskilt kärleksfullt.

Jag har läst Brian McLarens "kristen på ett nytt sätt" och förvånades över att han arbetat sig igenom alla min frågor. Jag började läsa som en modern credoelev med tvivel, kom ut på andra sidan som postmodern. Bara för att upptäcka att många jag respekterar redan tagit det klivet medvetet eller omedvetet. Störigt när man upptäcker att man fortfarande, som en omogen tonåring sätter värde på att vara annorlunda.

När det postmoderna inte längre är, som vi fått lära oss i evangelikalskolan, satans bästa verktyg, då känns det lite som att jag fått ett par gamla 3D-glasögon på näsan. Allt är plötsligt rött och blått och det tar tid att vänja sig vid att världen går att leva i med dessa färger. Det gamla svartvita borde lämnas bakom, men min vana trogen är jag fortfarande ganska dömande mot alla som harvar i det "gamla", trots att jag inte riktigt vet hur det här nya ser ut eller fungerar. Så jag hukar lite till och väntar på mognaden, balansen, som jag hoppas borde komma med tiden.

De funderingar jag återkommer till är vart jag ska gå när jag behöver gudstjänst. Jag grejar inte ett eget andaktsliv och är fortfarande allergisk mot min egen kyrka. Ja t o m söndagsskolan ger mig blåsor i själen. Så vart finns kyrkor med ett för mig, smärtfritt uttryckssätt där jag kan softa då och då tills jag orkar hänga i en vanlig frikyrka igen om jag någonsin gör det? Badminton istället för cellgrupp är gött, men ibland behöver t o m jag lite förbön och möjligheten att få sjunga lite lovsång.

Stray thoughts

I need help
I've had help from professionals
And unprofessionals
Anointed and not so anointed
Someone told me: "maybe you just need a touch from God."
Sure I'll take that too except I can't seem to find any ly'n around right now. I know He does miracles I've even seen some, but right know I'm not really sure I believe in them. I'm say'n I'm sure He can perform them, but I'm not sure I believe in them.

Every where I see miracles or others see them, there's a but and if there's no but there's always that stink of sweat. I'm kind of looki'n for that sweat less miracle. The one you would't be repelled by even if you really looked at it. All I see is stinky messy disgusting miracles. Well maybe that's the only way He makes them but I don't care, I want it clean. I'm tired of filth. I'm filthy enough. No I want the perfect miracle. Bill Johnson says there are no poopless cows. I want a poop less cow, live stock with epoxy up their a holes. A sovereign act of God free from human involvement free from sweat, blood and egotistical shit mixed in. It can't be to much to ask for, He is God, its not like He isn't able.

I know even Jesus was born in a manger, surrounded by stinky animals. Well I'm a little scared that when I start rummaging thru the manger I won't find a newly born baby, only moldy feed, surrounded by a bitch a bastard and jackass, cause lately nothin seem to work. But I know He's there and I guess He's the only clean miracle that's ever been. The perfect act of God.

So Merry Christmas to me, I need to stop focusing on the bastard, and the jackass and more on the manger.


... när kvarnen inte mal

Mina ord är slut. De tog slut i början av oktober och det fanns inget intresse kvar av att varken prata eller skriva. Allt blev tyst på insidan och sakta men säkert slutade jag att bry mig alls, om församlingen eller så mycket annat överhuvudtaget. En ganska tung period och jag har ifrågasatt varför jag överhuvudtaget ska leva det här livet. Lite ironiskt att livslusten tar slut när orden gör det. Lite som att, så länge jag tycker och pratar så finns jag.

 

Jag är glad att det finns serbiska pastorer att ringa när det krisar.

Det är lite ljusare nu, men orden är fortfarande svåra att hitta få fram.


Jag vill aldrig mer tjäna Gud

Jag har träffat människor med en tydlig kallelse. En kvinna jag känner och ser upp till, har varit missionär och barnmorska i Afrika större delen av livet och visste om att det var hennes kallelse före tonåren.

 

Många profeter, kungar och andra bibliska hjältar hade tydliga kallelser och många visste om det.

 

De är förståss de lyckade bland Guds barn. De som har ”listat ut hur man gör”. Resten av frikyrkan får då och då identitetskris av dessa bibliska och samtida exempel på kallelse. Alla letar efter ”principen”, ”vägen” och det ”profetiska ordet”, som stakar ut vilken kallelse och plats lilla jag ska ha.

 

Du kanske tycker att detta är en mognadsfråga, men i församlingar där man har ”väckelsefokus” och gärna talar om att ”vandra i anden” och ”följa Jesus” verkar kallelsen vara något som ibland skär genom generationsgränserna. Alla längtar ju efter att vi vara en stjärna då och då.

 

I många sammanhang där uppmuntran och pepp är självklart från predikstolen, och vittnesbörden är kultur, verkar också jämförelsens förbannelse smyga omkring och lura folk att jagar efter sina kallelser. Frustrationen kanske uppstår när man inte jobbar med drömyrket, eller för att ens jobb helt enkelt inte är heligt nog. Då kommer pastorernas universallösning fram. Uppmuntrande undervisning som sammanfattas bäst med: Tjäna Gud med det du har/där du är. Det låter så bra.

 

Vår första kallelse är naturligtvis att ”tjäna Gud”. Detta betyder olika saker i olika församlingar, men det går alltid ut på at vinna människor, be och läsa bibeln och ge regelbundet. I större församlingar, har jag förstått, är det ofta något som har med vaktande av parkeringsplatser att göra och i mindre församlingar är det städning, sekreterare på församlingsmötena och att koka kyrkkaffe som är att tjäna Gud.

 

Den ”allmänna kallelsen” blir en slags säkerhetsventil för alla som inte har någon tydlig kallelse formulerad/profeterad för sig och ett sätt att lösa alla praktiska behov.

 

Det intressanta här är att pastorer och ledare litar så lite på Gud när det kommer till att leda människor. Vi formulerar så gärna principer och mallar som är förbannat obekväma och sällan är flexibla nog för de verkliga människor som utgör församlingen. Välvilligt menad plikt blir ett verktyg att föra församlingen framåt med.

 

Även när det från scenen och ledarskapet är balanserat, och inte manipulerande, är vi övriga väckelsefanatiker experter på att manipulera varandra. Skuld och skam är en så naturlig del av det kristna livet att ingen reagerar. Så vi biter ihop och blir mer och mer lika Jesus när vi blir bättre och bättre på att ”tjäna Gud”.

 

I föreningslivet utan för kyrkan pratar man om att ”ställa upp”, där betyder det ofta att sälja bingolotter. Vi blir mer lika Jesus när vi säljer lotter på julfesten.

 

Hur man kan mena att vi tjänar Gud när den mesta av frukten vi ser är rutten redan som kart, de vette f...

 

Om alla bara kunde bli lite bättre på att tjäna Gud…

Alla som inte tjänar Gud de verkar ha förlorat den första kärleken och är ljumma.

Alla goda kristna vet ju att ljumma ska vi inte vara för då löper vi risk att bli en gudomlig pizza på golvet i tronsalen.

 

Mitt första löfte till mig själv under den här processen, var att aldrig mer tjäna Gud. Att tala i termer av att tjäna Gud blir ganska löjligt när jag ser vad jag presterat. Det blir liksom lite pretentiöst att tro att det man gör och står för, är i Guds tjänst. Vi älskar att samla på namn, titlar och erövringar, när man börjar tro på sig själv då vill jag inte vara med mer.

 

När ärlighet mot mig själv blivit viktigare för mig än alla heliga ”borden” spelar dessa religiösa tankeövningar om vem jag är i förhållande till Gud mindre roll. Jag vill inte vara historielös, men jag vägrar att vara slav under skam och prestation i min lilla nisch av kristen tro. Jag vill fortfarande lära mig att vara älskad och jag hoppas att det är en bättre kvalité att ha i församlingen än att vara en driven jävla tjänare

för jag vill aldrig mer tjäna Gud.


Sekttendens del 1 +

Jag har beslutat mig för att fira även om det mesta av vår församlings frukt, skulle hamna i andra kyrkor till slut. Både för att det är förbannat jobbigt att träna nya lärjungar och för att vi faktiskt bar lite frukt. Så länge de fått en tro på Gud och hittat en gemenskap de trivs i. Fast det riktigt sjuka vore väl om vi fortsatte att bygga relationer med folk som valt att gå med i en annan kyrka, då skulle det på sikt kunna uppstå problematiska band mellan församlingarna i stan och vi är ju så upptagna med att ignorera varandra... och titta lite snett.


Frälst ja(g) härligt frälst

Vari ligger frälsningen?

Den lyfta handen, att man bett med i en ”frälsnings bön”, att man inte försummar de gemensamma samlingarna, att man är kyrkvärd, att man blev blöt under religiösa former, vittnandet med tillhörande bible bashing...


Ärligt vet jag inte hur man blir frälst, men jag vet att många karismatiska bibelskolor gärna vill att man fyller i datum för just det i ansökningspapperna. Shit vilken press egentligen. Tänk att det första man ska göra, innan man börjar bibelskola, är att titta på sitt liv och bedöma vilken dag Gud räddade en. Utan att ha fått del av undervisning i teologi ska man alltså avgöra när man slutade vara på väg mot helvetet och plötsligt var på väg mot himlen. Ett datum som jag tänker att bara Gud kan känna till eftersom det är han som tagit beslutet. Fast så vårdslöst kan man väl inte uttrycka det, det är ju inte ett beslut direkt, utan en dom, med komplicerade detaljer i grunden, som hjärtats plats i relation till sonen och den egna syndens förträffliga syndighet och total omvändelse från densamme.

 

Nej mitt svar som baptist måste väl bli: Jag föddes frälst, men vid lämplig ålder mellan 7 och 13 försvann min barnsliga oskuld och jag blev då ansvarig för min egen tro den ledde mig mot helvetet, tills jag en dag (kommer inte ihåg vilken), tog beslutet att Jesus var min grej. Räcker det?

 

Inte nog med det, man ska ju också fylla i vilket datum man blev doppad i Hugsvalaren. Jag har behövt över 30 år på mig för att fatta att jag inte har den blekaste aning om när jag blev frälst, hur ska jag då ha en aning om Hugsvalarens genomblötande av mig. Ska jag räkna det efter när det första av tecknen visade sig? En del menar att det sker när man blir frälst, andra att det inte är så noga bara man är det.

 

När jag blev rituellt doppad i vatten av en baptistpastor är lätttare, för det står det nog om i någon årsberättelse från början av 90-talet och det är ju alltid nått.

 

Min tanke är i alla fall att dessa två frågor borde vara examensprov efter att jag gått bibelskola och inte vara med bland intagningsfrågorna.

 

1. Svara på frågan när blev du frälst? (max 5000 ord)

2. Svara på frågan när blev du andedöpt? (max 3000 ord)

 

Jag måste nog gå bibelskola igen, för jag kan ju inte svaret. Fast jag blir nog inte antagen för jag kan inte svara på intagningsfrågorna. Jag kanske kan komma in på THS så att de gör en ärbar samfundskyrkan-teolog av mig istället. Studenterna på THS måste nog inte veta vilket datum de blev frälsta.


Om

Min profilbild

J.E.B. Tolken

En fundamentalist som tvivlar på det mesta, en kättare som hoppas

RSS 2.0